Direktrapport från studentlivet i Madrid

Jag erkänner att jag tvekar. Fy för allt ansökningsarbete, stress över att hitta en schysst hyresgast till lägenheten, för att inte namna att finna ett eget trivsamt boende väl på plats. Men så fort jag landar och ställer mig i en av flygplatsbarerna for att äta min första spanska minibaguette med ost, samt dricka en café con leche - ack detta makalöst goda kaffe som bara finns i Spanien, hur sjutton gör dem? -, vet jag att jag har gjort ett bra val. Trots att det sitter ett par grekiska tanter bakom mig som klagar över sin vistelse i Madrid.

Och jag ar rädd, superrädd. Jag som vanligtvis avskyr kartlasning och överlämnar alltid detta till mina reskamrater, för att inte tala om mitt taskiga lokalsinne, finner mig sjalv vrida och vända pa den karta jag skaffar mig pa flygplatsen Las Barajas informationsdisk.

Jag tar visserligen en taxi till mitt vandrarhem men efter att ha lämnat väskorna i rummet beger jag mig ut på stan igen. Solen skiner och min dunjacka ar helt fel denna stund som är helt rätt, men vem bryr sig om några svettdroppar här och där när äventyrslusten tar över?

För gamla minnens skull promenerar jag från vandrarhemsomradet Tirso de Molina till Plaza Mayor och ja, jag är overlycklig att jag hittar! Plaza Mayor, ett enormt torg omringat av höga byggnader med sköna målningar, är relativt tomt denna torsdag och jag sätter mig på en av uteserveringarnas stolar för att knäppa kort - ja, jag är den enda i Sverige som fortfarande inte har skaffat en digitalkamera - och jag bara ler. Hur fånigt som helst.

En härjad man med tovigt grått hår och skitiga kläder tar sig med stapplade steg fram till mig. "¿Un cigarillo por favor?", fragar han med en röst som avslöjar att han kanske druckit rätt många whiskeyn i sina dar. Jag ger honom en cigg och reser mig sedan upp. För mitt på torget står en japansk ? man och fotograferar, vad jag gissar, sin fru och lilla dotter. Runt omkring dem flyger, landar, letar och sedan äter fåglarna brödbitarna. Det ar vackert. Aven jag tar kort och pappan och jag nickar glatt till varandra.

Sedan vandrar jag vidare mot Puerta del Sol, navet och den självklara träffpunkten i Madrid, likt Ahléns i Stockholm, där jag navigerar mig till HM. Usch, hur trist får man bli liksom, detta finns ju aven i Sverige, men jag lovar att detta är ingen vanlig HM-butik. Utan fyra vaningar högt med hur coola klader som helst som inte finns i de svenska affarerna - finns det ett eget HM-sortiment i Spanien? Där införskaffar jag mig ett par saker för att sedan leta reda pa ett internet-café. Hittar ett i närheten som tar hutlosa 3 euro for en timme, men detta är min första dag, så låt gå.

Och nu börjar den desperata lägenhetesjakten. Jag har fem dagar på mig, sen ska jag lämna vandrarhemmet för att flytta in till mitt permanenta boende har jag tänkt. Letar på Segundamanos hemsida, typ som Gula sidorna, och sätter in en egen halvhysterisk annons, men får inget napp förrän dagar senare då jag koper tidningen.

Det första rummet jag tittar på är hos ett spanskt par som ser rätt pårökta ut när de öppnar dörren. Men de är trevliga, rummet relativt billigt och där finns både internet och tvattmaskin. Jag är beredd att ta det på studs, men då de säger att de ska bestamma sig och höra av sig "mañana" fortsatter jag att leta. Så jag ringer ett till samtal, dar en person med grov röst och stark brytning svarar. "Skönt", tanker jag, nagon i liknande sits kanske? Lagenheten ligger i Gran Via, supercentralt och vid alla biografer. "Lena" kommer och moter mig. Hon har kort hår och ler stort. En guldtand glimmar till. Hon berattar att hon är fran Ryssland och har bott i Madrid i fyra år. När jag frågar hene vad hon tycker om staden fnissar hon nästan till. Hon gillar den starkt. Fasiken, rummet är liksom inget mysigt. Det ligger ju bra till, men, men. Jag tackar henne for visningen och säger att jag ska meddela henne lite senare. Sa ringer jag på en tredje annons dar "Fernando" svarar. "Ah, nej, en gubbe", tanker jag genast rätt fördomsfullt, men jag åker ändå till Emabajadores för att kolla in rummet.

Från Plaza Mayor ar det i stort sett bara att gå och gå och gå rakt fram på Calle de Emapajadores och så är man framme. Även denna dag är det soligt och den digitala termometervisaren vid en pelare avslöjar att det ar 17 C. Det är fullt med folk vid en bar och alla står på gatan och dricker öl eller vin i små glas. Vad jag inte vet då, är att söndagar är den rätta dagen for El Rastro, marknaden, en 500 år gammal tradition i Madrid. Jag är redan kär. Som en liten stad i staden liksom. När jag går upp för trapporna till tredje vaningen och dörren öppnas av en uppvarvad kvinna som visar rummet med stor entusiasm, är jag mer än saker. När hennes man, denne "Fernando", och deras dotter kommer fram och halsar och när även den andre studenten de hyr rum till sticker ut sitt huvud genom sin dörr, är jag helt såld. Här vill jag bo!

Det löser sig, som vanligt. Och ni som funderar på att använda någon av era terminer utomlands, vill jag bara saga: GÖR DET! Och åk gärna själva. Det ger förhoppningsvis inte bara en erfarenhet för livet, utan även en enorm kick för självförtroendet... säger jag, som fortfarande inte varit här i mer än, i skrivande stund, fem dygn. Men hur kan det bli fel nar det kanns så rätt?

Av Sofia Hadjipetri 16 feb 2005 10:32