Grammisgalan - en trevlig flopp

På vägen hem ifrån Grammisgalans efterfest i går kväll undrade jag varför evenemanget kallas för en "gala". Det var ju ingen gala utan det var en riktigt flopp som inte hade ett enda inslag som jag kommer att minnas i övermorgon. Sanningen är att det kändes som om man var ute på krogen en vanlig veckokväll. Den enda skillnaden var att publiken, istället för att bestå av festande Stockholmare, bestod av Sveriges musiker och kändiselit. De enda som saknades var journalisterna som av tradition inte fick vara med på efterfesten så att artister och kändisar kunde supa och göra bort sig utan att det stod i tidningen nästa dag. Problemet var att ingen SÖP OCH INGEN gjorde bort sig och ingen såg ut att ha kul. De flesta såg uttråkade ut. Många, inklusive undertecknad tröttnade och gick hem redan strax efter kl. 23.00!

"Galan" började med prisutdelningen där Sveriges artister och branschfolk pressades in som sardiner i Grand Hotells Vinterträdgård för att se prisutdelningen - alltså det som ni såg någon timme senare i TV. Efteråt flyttade alla sig över till Berns Salonger där "Galans" efterfest ägde rum. Det första jag märkte var hur urdåligt klädda de flesta "kändisar" var! Givetvis fanns en och annan smoking och några få tjejer som klädde sig i festkläder, men de flesta såg ut som luffare! Jag skojare inte! Mitt konstaterande blev att Grammisen inte har förbättrat sig trots att musikbranschen snackat år efter år om att göra saken till ett mer glamoröst evenemang. Herregud det är ju musikbranschens natt - det borde vara fylld av glitter, glamor, champagne och skratt. Istället fylldes det av slitna jeans, ölburkar och trista miner!

Det här med Grammisen har alltid varit en strulig historia så länge jag kan minnas. Ena minuten skulle man ha bordsplaceringar med trerätters middagar, nästa buffé och den tredje minuten skulle man göra på annat vis. På 80-talet anlände kändisarna glittrigt klädda och gjorde entré på en röd matta och det hela kändes som en speciell afton. På senare år har det förändrats och jag, liksom många andra i musikbranschen hade slutat gå på Grammisen ett tag. Det verkar som om IFPI branschorganet som anordnar Grammissen blivit mer intresserade av att tjäna pengar på evenemanget än att satsa biljettintäkterna på att göra kvällen oförglömligt. Biljettpriset i år var 1.500 kr/person. För detta fick man en välkomst drink i Vinterträdgården och en ganska dålig nej faktiskt en riktigt dålig buffé som bestod av rätt så billig mat. För mina 1.500 kr fick jag tre torra köttbullar, en liten bit torr lax och lite torr sallad efter vilket jag fick hämta mitt eget kaffe och fick brottas till baren för att köpa något att dricka! Jag gissar att de fanns ca 1000 personer där vilket betyder att man fått in ungefär 1,5 miljoner kronor. Frågan är om den där liten mattallriken var värd alla de pengarna? Vad det gäller festen, hade man lika gärna kunnat gå på Spy Bar eller Café Opera där jag som s.k. "kändis" får gratis entré!

Vid ankomsten märkte jag att Europes sångare, Joey Tempest stod vid dörren och snackade i mobiltelefon. Han såg allvarlig ut, ungefär som om han talade med sin revisor. Titiyo som var jävligt snyggklädd såg också uttråkad ut och Lena Ph, likaså välklädd, skrattade inte lika mycket som hon brukar göra.

Men kvällen hade ändå en del höjdpunkter för mig. Jag fick träffa gamla vänner och artister som jag tidigare jobbat med. Strax efter att jag anlände kom en vithårig äldre kvinna fram till mig, tog min hand och sade "Hej Billy! Det var länge sen! Hur mår du? Jag tittade i hennes ögon, kände inte igen henne utan frågade "känner vi varandra?" Hon log och svarade "Klart vi gör! Jag heter Kerstin Dellert!" Gud vad jag skämdes att jag inte kände igen Kerstin - Sist jag såg henne hade hon rött hår - det kanske var därför. Jag räddades meddetsamma av Tommy Körberg som släpade iväg mig därifrån och gav mig en så stor kram att jag trodde att han skulle ta luften ur mig! "Tjenare din gamle räv - Var har du hållit hus?", sade han med ett stort leende, efter vilket han stolt visade upp sin 27-årige son Anton som var 12 år gammal senast jag såg honom. Tommy och jag skrattade medan vi delade nostalgin om alla våra tokiga eskapader under melodifestivalen 1988 då han vann med låten "Stad i Ljus". Efter att vi lovat varandra evigt vänskap gick jag vidare mot baren. Jag var törstig och medan jag knuffade min väg fram till baren såg jag att Joey Tempest fortfarande talade i mobiltelefonen med lika allvarlig min. Vid baren stod Lisa Nilsson. Kramen blev betydligt mjukare än Körbergs. Lisa såg fräsch ut. Vi småpratade en kort stund och medan jag gick vidare såg jag en man som stod vid baren som jag kände igen, men inte kunde riktigt placera vid första ögonkast eftersom det var flera år sedan vi sågs. Vi tittade varandra i ögonen och han log.. det var Mickael Rickfors, artisten som jag en gång övertalade att spela in en platta på svenska om vingar på Gotland. Plattan blev 1988 års störst säljande grammofonskiva. En dunk på ryggen och några vänliga ord senare gick jag vidare och hittade Barbro "Lill Babs" Svensson som ärligt talat knappast såg en dag äldre ut än när jag spelade in en skiva med henne för snart 21 år sedan!

Medan jag vimlade med mina gamla vänner och artister kom jag plötsligt på att jag knappast hade ätit upp min mat - ja maten som kostade 1,500 kronor! Efter att ha kramats av och kramat tillbaka flera till av Sveriges artister gick jag till toaletten. På vägen dit stod Joey Tempest - fortfarande talande i mobiltelefon och han såg lika allvarlig ut. Jag vinkade åt honom och han vinkade tillbaka - det var det första leende jag såg på honom på hela kvällen.

I herrtoan fick jag ytterligare en kram - denna gång av Martin "E-Type" Eriksson som är en av musikbranschens ödmjukaste och trevligaste killar. Han var beskymmrad över varför Da Buzz inte fick en Grammis. När jag kom upp i salen igen märkte jag att många redan börjat gå. Klockan var bara 23.00. Efter lite småprat med branschkollegor tänkte jag "Va fan gör jag här egentligen? Det här är väl ingen fest. Det här är en samling av folk som annars är vana vid maximalt uppmärksamhet, Men när de samlas tillsammans blir de som vanligt folk eller åtminstone ser de ut som vanligt folk. Nu har jag hälsat på mina vänner och nu ska jag gå hem!" Och det var precis vad jag gjorde. Jag betalade 20kr till garderoben och hämtade ut min rock.

På vägen ut ur Berns Salonger kom en autografjägare fram till mig och ropade vänligt "Ursäkta Billy, men jag samlar kändisars autografer. Får jag din autograf?" Han räckte fram autografboken och jag log och skrev "Bertil Nilsson" som är min hos STIM registrerade psudonym. Förvånad sade han "men är inte du Billy Butt?" "Vet du vad?, svarade jag, "jag är bara en vanlig Svensson - de är de alla därinne". På trottoaren gick jag längs fönstret och såg en man därinne som fortfarande stod och pratade i mobiltelefon - det var Joey Tempest!

Av William Butt 08 feb 2005 07:37