Om att våga kallas hora

Lagen säger att det är förbjudet att köpa eller förmedla en sexuell tjänst men inte att sälja tjänsten och kom till som en del av det svenska jämställdhetsprojektet. Resultatet av lagen har dock inte gynnat de sexsäljande kvinnorna utan snarare tvärtom.

Enligt Petra Östergren som har intervjuat ett tjugotal sexsäljare till en magisteruppsats om sexköpslagen har den inneburit att sexsäljare "inte kan arbeta inomhus, arbeta i lag, annonsera och i övrigt göra sin arbetssituation värdig och trygg". De kan inte heller bo tillsammans med någon annan eftersom sambon då kan fällas för koppleri. Det är nämligen även förbjudet att ta del av inkomsterna från prostitution. Deras barn riskerar att bli tvångsomhändertagna. Dessutom kan de prostituerade vare sig få sjukförsäkring eller pension. Däremot kan de dömas för skattefiffel eftersom de inte kan redovisa sina inkomster i deklarationen. Om det var detta som feministerna eftersträvade så undrar man var deras sympatier egentligen ligger? Är de verkligen på de sexsäljandes sida?

Petra Östergren menar att det är stigmat i att kallas "hora" som gör att kvinnorna känner sig så föraktade av samhället se exempelvis hur ordet används i kampanjen "Vägra kallas hora!". Hon skriver att de "porträtteras enbart som offer för tragisk barndom, män och missbruk, och inte som en heterogen grupp människor med olika bakgrunder, erfarenheter och åsikter". Jämställdhetspolitikerna bidrar till att underminera de sexsäljande kvinnornas självkänsla, inte till att stärka deras position i samhället.

Sexköpslagen kom till som resultatet av en symbolpolitisk gest till den starka feministiska kåren snarare än som en realpolitisk konsekvens av verkligheten. Myndigheterna bryr sig inte om att lyssna på vad sexsäljarna själva tycker om sin samhällsposition, om stigmatiseringen av prostituerade eller om de risker som prostitutionens flytt ut på Internet och in i förortslägenheterna har medfört. Visst har prostitutionen försvunnit från gatorna, så som Inger Segelström s med flera förutspådde, men enbart med följd att kvinnorna nu tvingas prostituera sig i smyg, undan lagens väktare.

Petra Östergren har i sin forskning kommit fram till att sexköparnas arbetssituation blivit farligare då de skyddande nätverk som tidigare varnade för farliga kunder nu har försvunnit, att sexköpspriserna och därmed de sexsäljandes löner sjunkit och att de sexsäljandes hälsotillstånd har blivit sämre på grund av stressen med alkoholism, ätstörningar och depressioner som följd. Dessutom har de sexsäljandes status stadigt försämrats på grund av den ständiga häxjakten och mobbingen från deras förmenta välgörare, feministerna.

Extrema organisationer som ROKS, Kvinnofronten och Folkaktionen mot pornografi har fått en oproportionerligt stor makt i dag. Mycket på grund av att populistiska och ryggradslösa jämställdhetspolitiker vill vinna deras sympatier. Det är ett symptom på handlingsförlamning när politikerna av ren populism ger efter för extremorganisationernas krav. Tro aldrig att extremfeministerna verkligen står på de prostituerades sida, de vill bara utrota en för dem förhatlig symbol för det ständigt gäckande och fantasifullt ihopsnickrade patriarkatspöket. Det är intressant att konstatera att manliga, trans-, bi- och homosexuella sexsäljare inte har någon plats alls i den extremfeministiska analysen.

Vad som behövs istället för dagens sexköpslag är att de sexsäljande organiserar sig fackligt och får rätt till pension, att de under värdiga former och i en trygg miljö får rätt att annonsera om, tillhandahålla och ta betalt för beskattade sexuella tjänster, samt att de får möjlighet till regelbundna hälsokontroller. Vad vi även behöver är en allvarlig diskussion om hur samhället ska kunna motarbeta den stigmatisering och förakt som denna yrkesgrupp dagligen drabbas av i media, av det politiska etablissemanget och av allmänheten.

Källhänvisning: www.petraostergren.com

Av Martin Ekdahl 03 feb 2005 10:30