Alla älskar Happy

Hon fyllde tio i somras men känner sig ändå ibland som en mycket liten flicka. Fast ibland känner hon sig tvärtom som om hon redan vore gammal. Hon är bara så trött. Livet har blivit en smal balansgång på slak lina och Happy känner hur osäker hon är i balansen. Bara detta att hon aldrig vågar koppla av. Att hon alltid måste vara vaken och på sin vakt eftersom allting kan hända. Att hela tiden komma ihåg var hon är och att vakta sin tunga.

Hon bor hos sin pappa och hans sambo Tina. Happy minns inte att hennes mamma och pappa en gång bott tillsammans eftersom hon bara var en baby när de separerade. På farmors vägg hänger det ett fotografi som föreställer både pappa och mamma och så en liten baby som är nyfödd som är Happy.
De ler emot kameran där de står i solen på farmors balkong.
Happy älskar det kortet.

Pappas förra sambo Petra ville att det skulle ner men det vägrade farmor även om hon kanske inte tycker så mycket om Happys mamma. I alla fall så tror Happy att hon inte gör det för alla i pappas familj avskyr hennes mamma numera.

När hon var riktigt liten bodde hon nästan lika mycket hos sin mamma som hos pappa. De bodde nära varandra och turades om att hämta och lämna på dagis. Hennes mamma var självklart med när de firade födelsedagar eller jul hos farmor och farfar. Hon var ju en i familjen.

Happy minns ingenting annat men en gång när hon var riktigt liten satte hon sig framför fotografiet hos farmor och började gråta. När farmor bestört undrade vad som hänt så kom det till sist, tyst och lite hackigt:
- När jag är hos pappa så längtar jag efter mamma och när jag är hos mamma så längtar jag efter pappa men ingen tycker om mig!
- Ingen vill ha mig!
Och så tog gråten överhand.
Farmor tog upp henne i knät och berättade om den tiden då hennes mamma och pappa varit kära i varandra och längtat efter ett barn. Hur glada de hade varit när Happy föddes.
Men att de nu inte längre kunde leva tillsammans. Happy förstod inte. De borde vilja vara hos varandra och med henne.

Allting var ändå ganska bra tills mamma träffade Peter och ville flytta dit genast. Hon och Happy skulle flytta från stan och från pappa och Happy skulle skiljas ifrån familj, vänner och sitt dagis. Hon var förkrossad. Pappa som bodde med Petra nu sade nej. Mamma svarade med att begära enskild vårdnad. Som tur var tog det så lång tid att Peter han tröttna både på mamma och Happy så hon var snart tillbaka hemma igen.

Så var det Petra som försvann. Happy frågade men pappa bara sade att det var slut.
"Slut? Men hon då? Hon hade inte gjort slut med Petra."
Petra gjorde ett besök på Happys dagis men det resulterade i att pappa och mamma skrek åt varandra i telefonen en hel vecka.

Happy kröp i hop och stoppade fingrarna i öronen så fort telefonen hemma hos pappa ringde.
"Varför var de så arga? Det var ju snällt av Petra att hälsa på henne. Happy hade saknat henne så."

Så träffade pappa Tina. Den här gången verkade det vara allvar: De väntade snart sitt första barn tillsammans. Då började mamma att bli konstig. Hon ville inte träffa Happy på helgerna längre och inte ha henne i veckorna heller. Hon talade om att skaffa sig ett nytt liv. Någonting Happy inte riktigt förstod. Hörde hon inte ihop med mammas nya liv? Inte ens när pappa och Tina åkte in till sjukhuset och återkom med en lillasyster hade mamma tid att träffa henne så hon fick vara hos farmor i stället.

Det skulle bli värre. Pappa och Tina började bygga på ett eget hus och hade mycket lite tid över för Happy.

Så träffade mamma Olof. Happy mindes den där dagen då mamma hämtade henne hos pappa över helgen men de åkte inte hem utan långt bort till en annan stad. Mamma bodde där nu med Olof. Den gamla lägenheten hade hon flyttat ifrån i hemlighet. Nu skulle Happy stanna hos mamma och Olof.
Happy blev förvirrad. Äntligen ville mamma ha henne men vad skulle pappa säga? Och så ville hon bo med sin lillasyster. Varför skulle hon behöva flytta så långt?

Pappa blev förstås rasande på mamma och kom och hämtade hem henne och satte henne i skolan där han och Tina nu bodde.

På ett sätt blev Happy glad. Kompisarna fans ju kvar och lillasystern började bli riktigt rolig att leka med. Men ändå grät hon sig till sömns om nätterna. Mamma var så långt borta. Hon måste älska den där Olof mycket mera än mig tänkte hon förtvivlat. Annars hade hon aldrig flyttat så långt bort från mig.

Pappa och mamma slutade att prata med varandra. Nu slogs de om vårdnaden av Happy. Hennes mamma slogs för enskild vårdnad och hennes pappa för fortsatt delad vårdnad. Mamma satte i system att sabotera för pappas familj. Hon lovade och lovade att hämta Happy men uteblev ofta. Avsikten var säkert att förstöra pappas helger men det blev Happy som fick betala priset. Bevikelsen blev lika smärtsam varje gång mamma lovat komma och sedan uteblivit.

Tina blev rasande eftersom hon aldrig kunde veta när Happy kom hemdimpande eller när mamma dök upp för att hämta henne på några timmar.

Happy fick ont i magen och blev allt tystare. I skolan började det gå dåligt för Happy hade så mycket annat att tänka på hela tiden. Besöken hos mamma var någonting hon verkligen såg fram emot men samtidigt förvirrade de henne. Hemma hos pappa fick man inte äta godis utom på lördagar medan man hos mamma kunde få bullar och cocacola redan till frukost. Pappa och Tina uppmuntrade henne att göra saker. Hon började med gymnastik. Hos mamma däremot fick man sitta uppe halva natten och se hur många videofilmer man ville. Happy blev förvirrad över att det rådde så olika regler hos mamma och hos pappa.

Så kom sommarlovet efter andra klass och Happy skulle få vara en hel månad med mamma och Olof. Hon var nästan febrigt uppskruvad. "Hon hade världens bästa mamma."

På hösten började hon i tredje klass och började få problem med sin fröken som var sur för att hennes pappa alltid kom ensam till skolan. Happy drog sig undan och kröp ihop uppe i sin säng med alla sina gosedjur och ville inte prata med någon. Bara den älskade fastern kunde få henne att tina upp. Hon reste med henne på en del kortare helgresor och hemma hos fastern fick hon vara huvudpersonen. Men hon hade ett bekymmer:
- Snälla skaffa inga egna barn! Då har du inte tid med mig mera.
Hemma hade pappa och Tinas familj utökats med en lillebror och Tina var alltid upptagen av de två små barnen eller dödstrött efter allt nattvak. Hon arbetatde heltid nu igen.
Pappa också och så byggde han på huset på sin fritid. Happy fick klara sig mycket själv. Och hösten blev vinter och Happy mådde dåligt.

Fiendskapen mellan mamma o pappa gjorde att hon fick svårt att ringa och prata med den av föräldrarna hon inte var hos. Farmor köpte henne en mobil i present och det problemet löste sig.

Så kom den dagen då Happy bröt ihop och bara grät. Chockade och förtvivlande hörde pappa och Tina Happy berätta om en mardrömssommar hos mamma och Olof. Han hade förgripit sig på henne när mamma inte var hemma. Övergreppen startade med att han såg på porrfilm tillsammans med henne.

Tiden som följde var kaotisk och inte bara för barnet. Polisen som skulle utreda övergreppet hade 40 liknande ärenden på sitt skrivbord. Ensam. De allra flesta lades ner i brist på bevis. Barn tiger ofta och länge om sådana övergrepp. De är otroligt lojala emot de vuxna. När de äntligen berättar finns inga tekniska bevis. Så fallen blir nedlagda.

Så Olof är en oskyldig man och Happy åker till honom och sin mamma varannan helg. Mamma säger att hon inte vill träffa Happy någon annanstans än hemma hos Olof och Happy längtar så efter sin mamma. Som ju är världens bästa mamma. Åtminstone är hon den enda mamma Happy har.


BARNET PÅ SLAGFÄLTET

Ord skär som knivar
ord borrar som sylar
ord snittar som rakblad.

Iskalla haglar orden
över tomrummet mellan er
som blivit ert slagfält.

Brännande av hat
lågande av ilska
förgiftade av skam.

På slagfältet
hukar barnet
med fingrarna i öronen
och hopknipna ögon.

Era knivar sårar henne.
Era rakblad gör djupa snitt.
Era lågor bränner henne.
Erat hat förgör henne.

Hennes yttre sår
kan vi rensa tejpa sy läka.
De inre
får hon med sig att vårda
resten av sitt liv.

Ni ser framåt.
Ny fru ny villa ny dotter
ny pojkvän nytt jobb ny stad
Henne lämnar ni
bakom er
för hennes eget bästa.

Hör ni henne inte?
Ser ni henne inte?
Känner ni inte
hennes förkrossande förtvivlan?
Barnet
ni en gång kallade
för Happy.

Av Sunny Börjesson 24 jan 2005 09:13