Det slår gnistor om min vän Jesus

Sverige upprörs människor dagligen över människovärdet. Ibland undrar jag om en osund auktoritetstro med socialdemokratisk svågerpolitik är för stor i vårt land, där tvåhundrafemtio institutioner och snart trettien nya Nyheterna, TV4, 8/11-04 gör anspråk på att konstituera, premiera och bestämma över enskilda människors integritet och tänkande. Massmediekonsumtionen har genom Internet blivit en livsstil som skapar underhållning för människor som på löpande band skapar olika stormblandningar i vattenglas. Underhållningsdebatt får ett egenvärde i sig med förmågan att röra upp allt slags bråte till ytan från själens orörda botten. Obehagliga åsikter och bekännelser tvingar publiken att reflektera över dess rimlighet. För dem som verkligen har relationell makt upprörs över andra saker när verkligheten blivit för motspänstig. Då skjuter de skarpt. Exempelvis angriper DN Debatt 7/11-04 den stockholmska och uppsaliensiska sociofeministiska maffian minister Jens Orback, eftersom han inte är tillräckligt renlärig i feministiska frågor. Eller när Kjell-Olof Feldt och Stig Hedenius DN Debatt 7/11-04 påminner statsminister Göran Persson om att det socialdemokratiska partiet riskerar att få en kommunistiskt miljömärkt vattenstämpel.

Hemlösa huserar numera tiggande omkring på Stockholms gator. Förbipasserande kan inte stävja trenden annat genom att blunda. På Odenplan och i Tantolunden står ungdomar på fredagskvällar och vajar som flaggstänger medan narkotikan och alkoholen pumpar genom artär och ven. Socialtjänsten står med ångestglansiga ögon och tittar på hur unga människors liv slås i spillror. Efter några års bevittnad vanmakt från familjeutredningar kvitterar de ut sig i handfallen utbrändhet. Om något överhuvudtaget kan definieras i termer av människovärde kan det konstateras att det värdet sjunker okontrollerat. Någonstans bakom ett kyrkhörn mumlas det om att kärleken har kallnat. Vid sidan om trasiga ungdomar hopar sig också generationsfrågor. Ungdomar brottas om de få begränsade platser som finns att tillgå på arbetsmarknaden. Några har sänkt ambitionsnivån när de genomskådat bidragsfällan. Efter ett års arbete går det att leva på AMS som många andra. Framtidstro och hopp når illavarslande prognoser i konjunkturrapporterna. Materialismens experter reflekterar över att det inte slår gnistor från en tillväxtsektor till en annan. Det har blivit för isolerat mellan parterna på arbetsmarknaden. Utöver detta ökar segregationens klyftor i samhället trots att Migrationsverket tänder ljus i mörkret. Det är svåra tider. Cipramil och läkemedelsföretaget Pfizers lösningar säljer bättre än någonsin. Neurologer och psykologer erbjuder numera en diagnos åt alla. Pick your own battle! Grattis! Sverige har med förbundna ögon galopperat in den individualistiska och poststrukturalistiska eran

När jag nu befinner mig i den poststrukturalistiska eran, där sanningen numera anses endast bestå av konstruktioner och personliga mönster, funderar jag på tillfället då jag år 2002 befann mig på E4:an på väg till Norrköping från Stockholm. Jag befann mig i en djup tankegång som handlade om den allmänna svenska synen på manligt respektive kvinnligt och om kyrkan skulle omvandla min vän Jesus till feminist. När jag passerar Hallunda i denna soliga och nästintill molnfria dag sätter jag på en CD-skiva med folkmusik från Israel. De höga violinstråkarna tvingar mig att skruva ner volymen. Jag bestämmer mig för att lyssna på en några låtar för att bilda mig en kulturell uppfattning av alstret. Jag följer trafiken och kastar blicken höger om bilen. Plötsligt, och helt utan förvarning, står en ängel på sädesfältet i en vit mantel. I sin vänstra hand håller han ett stort svärd som det droppar blod ifrån. Han är stor, och jag har ingen möjlighet att möta hans blick som disciplinerat tittar mot bilens CD-spelare. Det verkar vara som ängeln har en förmåga att höra med ögonen. Där jag sitter i bilen ser jag alltså inte ängelns ansikte även om jag ser övriga kroppen, vars storlek jag nu uppskattar till ett femvåningshus. Jag förvånas över storleken då änglar enligt hörsägen bör vara i människostorlek. Jag tittar på blodet och då öppnar sig en sekundsnabb upplevelse. För att låna Tomas Tranströmers ord öppnar sig i blodet som jag såg "valv bakom valv i oändlighet". Det jag ser i blodet är människor som i olika samhällspositioner befunnit och befinner sig i opposition mot Gud men som nu mött hans ängels svärd. Redan här får jag en vag förnimmelse om att några på något sätt är döda, men som ur ett andligt perspektiv är högst levande. Det viktigaste är inte om de lever, utan deras mobilisering mot Gud. Av någon märklig anledning blir jag inte rädd för ängeln även om jag naturligtvis blir chockad.

Från en blodsdroppe som finns överst på svärdet öppnar sig ett valv där jag ser en man som söker ögonkontakt med ängeln. Han är upprörd över att han är slagen av ängeln, och kräver att få bli frisläppt: "Släpp mig", säger han. "Du finns inte", markerar han med yviga gester som får häxorna på Blåkulla att tappa kvasten av förvåning. "Man kan inte tro på dig", försätter han. Ängeln fortsätter att disciplinerat negligera agitatorn som Gud nu har slagit. När jag blickar in i en av mannens valv ser jag att han är död och begraven. Gravstenen befinner sig på ett lummigt ställe. Näst intill bortglömd förutom att hans skrivbordsprodukter och personliga signum lever kvar i blodet. Nu tappar mannen tålamodet på ängeln. Han är snabb. Ena stunden förnekar han ängeln med ena handen. Andra stunden börjar han häda Gud med andra. Han verkar vara född på Dramaten. Trots hädelserna, som jag vägrar återkalla till minnet, lyssnar inte ängeln. Ängeln utstrålar en disciplin som jag aldrig mer önskar få återuppleva i mitt liv. Långt ifrån min egen disciplin. Lik Ferdinand som sitter under sin korkek och gillar blommor berörs ängelns hjärta av judisk folkmusik. Jag skäms aningen för min simpla Suzuki Alto, de dåliga högtalarna och mina fåfänga önskningar om en ny CD. Vad jag här konstaterar är att mannen, trots sin tidigare samhällsposition, kaxighet och svenska retoriska barskhet, slipsen och kostymen och genom sina intellektuella reduceringar och så vidare inte lyckas få gehör hos ängeln. Jag konstaterar bara att denna man, som länge varit fiende nummer ett i debattens Sverige ifråga om tron på Jesus, är slagen av Guds ängels svärd.

Efter den första mannen kommer två personer som tätt följer den slagna fienden och därefter kommer den tredje eftersläntrande. Vilka märkliga gestalter, som utan respekt för denna mäktiga figur vågar gå sin dom till mötes. Dessa tre personer lever, och den tredje som kommer eftersläntrande verkar vara en skojig person som jag tror jag skulle komma bra överens om och ha många intressanta samtal med. Tyvärr, så står han under ängelns uppsyn. Så jag kan aldrig förhandla om hans position. Sådana privilegier har jag inte. I pölen hör jag hur diskussionerna går bland människorna som samtalar om agitatorn. "Han är inte klok, men vi måste ändå stödja honom". "Han representerar ändå en del av vårt kulturarv", säger någon som verkar vara klok. De flesta verkar inte bry sig. Den här agitatorn måste ha klättrat högt i karriären eftersom han var störst bland gaphalsarna. Vidare reflekterar jag över att jag en gång i tiden själv varit blodgivare. Det måste bli komplicerat när mitt blod samlas upp. Nu kanske mitt blod "talar" i någon annans kropp.

I pölen av blod som finns vid ängelns fötter ser jag en viktig samhällsprofil som gjort sig gällande i Sverige. Han sitter framåtlutad i en pinnstol och trycker med krampaktiga fingrar på en svart skrivmaskin. Han kedjeröker. Detta är långt innan datorerna. Han författar dekret som handlar om förnuftets samtal med Gud. Detta är märkligt. Enligt all logik kunde han göra mycket annat med sitt liv än att opponera sig mot en ängel som vägrar höra på honom. När han väl kommer ur sin pinnstol ställer han sig i en säckig ställning och utbrister avpolitiserat till Gud: "Håll dig till dina gudstjänstlokaler så sköter vi resten". Han tittar ofta på sin klocka som han har i rockfickan. Han har bråttom utan att egentligen veta varför. Vad jag kan summera är att den här mannen till skillnad mot den andre valde en mer rumsren strategi i sin opponering mot Gud. Han trodde att Gud existerade under sin livstid, men han vägrade acceptera det andliga perspektivets betydelse i det mänskliga. "Det kan möjligen utnyttjas initialt i ett övergångsskede i syfte för någon enstaka samhällsförbättring", tänkte han.

Nu är jag trött. Jag inser att jag aldrig kommer att kunna omvända dessa ogudaktiga och obotfärdiga människor till min bäste vän Jesus, som denna gång presenterade sig långt bort från söndagsskolans nådefulla trall.

PS. Den översta blodsdroppen är professor i praktisk filosofi 1947-1973 Ingemar Hedenius 1908-1982 och blodsdroppen längst ner är professor i statsvetenskap 1935-1946 och chefredaktör på DN 1946-1959 Herbert Tingsten 1896-1973. D.S.

Av Peter Soilander 23 jan 2005 10:18