Rädda demokratin med förnyelse

Jag känner ibland spontant, precis som hundratusentals andra svenskar, att det många gånger vore skönt att förlita sig på en kompetent despot. Detta i stället för en samling amatörer som saknar allt utom rejäl offentlig arvodering.

Den krasse kan alltid lägga till att ekonomisk tillväxt går bättre ihop med stort inslag av diktatur, men det är en cynism. I Chile och Kina har man lyckats frambringa hög tillväxt, men priset i mänskligt lidande har varit enormt.

Men så tänker jag en vända till.Låt oss inte frestas att ropa på mörka män och de enkla lösningarnas förförelse. Det går att få till demokrati, harmoni och tillväxt, men vi måste göra ändringar i vår modell.

Om vi banar väg för en diktator, så kan det i bästa fall vara bra ett tag, men när vederbörande deformeras av sitt envälde, ja, då sitter vi där med honom eller henne. Då får vi stå ut med att dennes nycker styr framför hänsyn till samhällets bästa och människors behov. Alla projekt utgår från att gynna kungen eller vad denne kallar sig, i rikets mitt. Det var sådant som ledde till borgerlighetens revolution i Frankrike mot Ludvig den XVI 1789. Låt oss i stället behålla de positiva frukterna av denna borgerliga revolution: frihet, jämlikhet, broderskap, krav på rättsstat och mycket annat.

Nu behöver vår svenska demokrati fräschas upp, för att politikerföraktet skall kunna reduceras. Jag tycker att den politiska kulturen blivit för stor. Det skall inte vara ett livstidsyrke att sitta i riksdagen. För det första är jag högst tveksam till om ens hälften av de högarvoderade 349 ledamöter som sitter där, verkligen utför ett heltidsjobb. 175 hårt jobbande proffs vore bättre. För det andra så skall man inte kunna sitta där hur länge som helst, utan två valperioder kunde räcka. För det tredje skall man inte få livstidspension efter två perioder i riksdagen, eftersom det är allmänt stötande och förhindrar att erfarenheter mellan riskdagsmän och andra människor cirkuleras i tex yrkeslivet.

Det duger inte att riksdagsledamöter och ministrar själva pratar om att de "…jobbar länge och jobbar hårt." Mr Nivea själv. I denna kultur hävdar de flesta att de jobbar när de pratar och gärna om hur hårt de själva arbetar samt hur hårt andra bör arbeta för att välståndet skall kunna behållas. De sitter av möten och står upptagna på deltagarlistor vare sig de är närvarande eller inte. Det är en bråkdel av ledamöterna som verkligen aktiverar sig för att realisera vad man lovat direkt eller via partiet i valet. En sådan kultur i rikets högsta beslutande församling får återverkningar på moralen i hela samhället.

De som jobbar åt dessa politiker kan i många fall vittna om hur illa ställt det är, liksom de nuvarande riksdagsmännens förutvarande kolleger.

Det är motiverat att i stället undersöka vilka som verkligen jobbar i det här landet och premiera dem. Den legendariske Northcott Parkinsson menade i sina ofta träffande bedömningar att kring 20 procent av en population verkligen jobbar. Resten låtsas jobba, är på arbetet men jobbar inte, kan inte jobba, är arbetslösa, är sjuka eller i alla fall sjukskrivna etc. Hans bedömning känns rimlig, enligt mitt tycke. Dessutom finns det ett antal tjänster, tex inom sjukvård och räddningstjänst, som bör arvoderas bättre. Alla politiker pratar ju om hur viktiga dessa människor är och förväntar sig att de skall ställa upp vid kriser. Men betalningen är det snålare med.

Duktiga ingenjörer är en annan kategori som bör helönas bättre. Problemet är att medelmåttiga ingenjörer, som Percy Barnevik, gör till sin livsuppgift att förhandla till sig förmåner till sig själva och de får hållas. Det betraktar sig som strateger av naturen och får hållas alldeles för länge. De verkligt duktiga ingenjörerna får alldeles för lite av produktionens frukter. Det gäller för duktiga forskare också.

Ansvar kan inte delegeras, trots att politiker försöker så gott som dagligen. För att få bort detta bör vi överväga ministerstyre och/eller tydligare precisering av ansvar och befogenheter för departement, myndigheter och verk.

Det är också tveksamt om man skall kunna få bli minister utan att ens vara folkvald in i riksdagen. Det är ju nu fritt fram för statsministern att utse en minister för att denne gjort ett gott jobb på kommunalnivå någonstans i landet, men folket har ju inte valt vederbörande till riksdagen.

Och sist men inte minst: vi behöver inte fler potentater i rikets styre. Det är frestande för de som bär ett skört statsskick, att lägga på ett lager statsledning till när problemen hopar sig. Förmodligen i hopp om att någon annan skall rädda dem. Det räcker med talman, regering, riksdag och en konstitutionell monark. Likaså har vi nog av byråkrati och den behöver inte mer pengar, utan i stället behöver vi göra bättre saker med de pengar som redan finns i apparaten. Nya organisatoriska grepp och andra metoder för att få valuta för pengarna bör i stället prövas. Dessa nydaningar infinner sig dock inte förrän pengaflödet minskar. Fram till dess kommer de tjänstemän som besätter byråkratin att enbart göra som de gjort innan. Detta kallas med ett fint statsvetenskapligt ord för "Disjointed Incrementalism", en onödigt fin omskrivning för idébrist och låt-gå-mentalitet.

Det är hög tid för oss att syna bluffen nu och med demokratiska metoder och kanske lite inslag av civil olydnad, ändra sakernas tillstånd.

Av Thomas Mattsson 21 jan 2005 14:56