790 miljoner är inte mycket!

Sedan några dagar efter tsunami-katastrofen i Asien har medierna rapporterat nästan dagligen om att givmildheten i Sverige når oanade höjder. Sammanlagt har vi nu skänkt 790 miljoner kronor. Det framställs som att detta är fantastiskt mycket och ett storstilat tecken på godhet. Vissa debattörer hävdar till och med att vi nu kan sänka skatten och börja förlita oss på svenskarnas inneboende godhet för välfärdssystemet i största allmänhet.

Jag skulle vilja säga att 790 miljoner kronor alls inte är särskilt mycket. I ett land med 9 miljoner invånare är det inte ens 100 kronor per person föräldrar får skänka för sina små barns räkning. Vi kan då fundera på vad vi i vanliga fall gör av med knappt 100 kronor på. Ett biobesök t ex, det vi skänkt motsvarar ett biobesök med en påse godis. Vi kan sedan ta och titta in i de allra flesta barns rum i Sverige och se leksaker för 1000-tals kronor, många av dem ligger oanvända. Inte för att de är tråkiga utan för att man inte kan leka med hur många leksaker som helst. Ändå fick de flesta barn många nya leksaker i julklapp. För att inte tala om alla vi vuxna som egentligen inte behöver en enda sak, men där vi ändå krystar fram julklappar till varandra. Eller köper så mycket nya tröjor och byxor, trots att vi har garderoberna fulla, att vi inte vet vad vi ska göra av allt gammalt och tacksamt kastar oss över chansen att få skicka det till Sri Lanka. Så vi kanske kan enas om att det inte är mycket att yvas över att vi skänkt 100 kronor per man, 100 kronor av vårt enorma överflöd. Och då somliga skänkt betydligt mer innebär naturligtvis det att det finns ett antal människor som inte skänkt något alls.

Personlig är jag inte ett dugg bättre, jag erkänner härmed att jag inte skänkt en enda krona som inneburit en uppoffring för mig, som inneburit att jag behövt avstå från något. Att jag avstod från fyrverkeri vid nyår var mer en gest. Dessutom kunde man ju se på grannens.

Alla heder åt de enstaka personer som skänkt mer än vad de egentligen har råd med, många av dem barn och ungdomar.

Men vi andra som bara skrapat av några torra smulor från vårt rika bord kan åtminstone sluta vältra oss i den kollektiva känslan av godhet. Det har vi inte förtjänat!

Vi borde kunna ge så mycket mer!

Av Anna Linusson 21 jan 2005 15:08