Privata initiativ räddar liv

Stora katastrofer skakar om samhället. Tsunamin i Asien var en sådan, som kommer att dominera landet länge - privat och politiskt. Viktiga frågor ställs: Vem kan man lita på? Hur ska hjälp organiseras? Vem utövar ledarskap? Vad finns det för beredskap?

Statens grundläggande uppgift är att värna medborgarnas liv. I Sverige har vi byggt ut det offentliga åtagandet mycket långt utöver det. Välfärd och trygghet är offentliga uppgifter. Vi har i stor utsträckning fört bort sådana företeelser från den privata sfären. Staten kan således förväntas ta hand om vår trygghet.

Ingen kunde hindra att tsunamin slog in över de asiatiska kusterna. Men följderna kan hanteras bra eller dåligt, snabbt eller långsamt. Den svenska staten misslyckades kapitalt med krishanteringen: felaktig information, otroligt långsam reaktion, ingen beredskap, stor byråkrati, ansvarslöshet och arrogans.

Kontrasten står att finna i det privata samhället. Svenska medborgare skänkte på kort tid ca 500 miljoner kronor och gick man ur huse för att ge bort saker och göra insatser. Ett 30-tal större svenska företag har skänkt kapital, varor och tjänster motsvarande 325 miljoner. Och få lär glömma intensiteten i resebolagens arbete, anförda av Lottie Knutson.

Företag som strävar efter vinst i fri konkurrens visade en självklar effektivitet. UD kunde varken agera, finansiera eller kommunicera - med sig själva eller omvärlden. Vaktbolag erbjöd sig att vakta husen gratis åt dem som inte hade kommit hem. Men Polisen gav inte information om vilka hus och personer det var.

Samhället fungerade, staten misslyckades. Solidaritet, omtanke och vilja att hjälpa till finns frivilligt mellan människor. Staten måste inte tvinga oss via skatten till medmänsklighet. Tvärtom visar denna tragiska utveckling att den bör avstå från det. Solidaritet och trygghet fungerar bättre när det inte förstatligas.

Åter tycks det även bekräftas med all tydlighet att det offentliga gör för mycket. Över 100 miljarder om året går till sjukskrivningar och förtidspensioner. Men landstingen tvingas spara några miljoner så att farliga psykiskt sjuka släpps fria. Och staten klarar inte att hantera en kris. Etc. Det viktiga klaras inte av när staten ska göra väldigt mycket åt väldigt många.

Självklart säger hanteringen även mycket om regeringsmakten och krisberedskapen. Trots utredningar har lite gjorts för att skapa en organisation för kriser. Och om det inte finns en organisation faller avgörandet på personer. Statsminister Persson har mest ägnat sig åt att skylla ifrån sig, till skillnad från statsminister Bildt som verkligen tog kommandot vid Estonias haveri. Så bräcklig grund kan inte dessa viktiga uppgifter ha; en organisation måste finnas.

Centraliseringen av politisk makt till ett regeringskansli och en person har förvärrat problemet. Få personer kan agera snabbt och effektivt på eget bevåg om just en person måste bestämma allt. Frånvaro av opposition och öppen diskussion - resultatet av en medveten strategi - förslöar regeringskansliet och försämrar dess beslut.

Lär man inte av misstag kommer de att upprepas. Få saker torde te sig viktigare för många nu än att lärdomar dras av denna utveckling. Till uppenbara åtgärder hör att centraliseringen av makt måste brytas och att en krisorganisation bör upprättas. Men också det vidare perspektivet; staten borde fokusera på sina kärnuppgifter och lämna mer utrymme åt individer och företag.

Av Johnny Munkhammar 19 jan 2005 16:41