Genom mutor, övertalning, fysiska ingripanden och alla tillgängliga medel ryckte han bokstavligen talat människor ur dödens käftar. Men han var inte ensam, tillsammans med flera medarbetare bland annat Per Anger och många många fler som fanns på ambassaden försökte han ge människor på flykt en fristad. Det gula svenska skyddspasset blev en symbol för fristad. Under de sista kaotiska dagarna när anarki och kaos rådde i Budapest arbetade han med återbyggnadsplaner för Ungern efter kriget och åkte runt i den svarta ambassadbilen, mitt i helvetet för att försöka rädda fler. Så kom då dagen, då nazisterna flydde och ryska armén intog staden. 17 januari 1945. En kall vinterdag grydde över en stad som sett stora delar av sin judiska befolkning utrota. Men inte alla, tack vare mannen som klev in i sin bil. Raoul Wallenberg, för det är förstås om honom vi talade om tvekade inför resan som gick till det ryska högkvarteret. Han lär ha sagt att han inte visste om han åkte dit som gäst eller fånge. Det skulle komma att visa sig långt senare att det var som fånge. Den 17 januari var den sista gången någon såg honom i livet. Sedan försvann han in i den ryska kommunismens maktapparat.
Vi gör ett jättehopp i tiden till 2005. Vi har nyligen drabbats av en stor tragedi, katastrofen i Asien. Hundratals svenskar miste livet och många arbetsplatser, skolbänkar och hem har gapat tomma de senaste veckorna efter julhelgerna. Människor nere på Sri Lanka, i Thailand, Indien och flera platser genomlever fortfarande katastrofen. De kan inte gå på ett flygplan och åka hem för både hus och ägodelar har spolats bort av tsunamin. Många har förlorat sin familj. Barn står utan föräldrar och föräldrar utan barn. Medan nyhetsrapporteringen naturligt varit fokuserad på tragedin och på att granska hur ledande politiker i Sverige agerade så har man kanhända förbisett en annan sida. En enormt positiv kraft, en ljusstråle av hopp som når oss i dessa dagar och som fötts ur en nattsvart tragedi. Människor över hela världen har samlat in ofantliga mängder pengar och förnödenheter och katastrofhjälpen och viljan att hjälpa har varit enorm - inte minst i Sverige. Någonting nytt spirar bland världens länder. Frågan är om denna empati kommer att kunna fortsätta växa eller vissna bort när tsunamikatastrofen är några månader borta.
I dag, den 17 januari vill jag minnas en man, Raoul Wallenberg som gjorde sitt yttersta för att hjälpa och försöka rädda människor under nazisternas utrotningsläger under andra världskriget. En man som symboliserar viljekraft, förmåga och hopp. Viljan att hjälpa de som är i nöd. Katastrofer försvinner inte när tidningarna har skrivit sin sista artikel om tsunamikatastrofen. Det finns lika många tragedier och orosområden kvar i världen. Det finns fler människor som är i stort behov av hjälp, även på vår egen bakgård. Ett av de värst drabbade områdena är Darfur i Sudan som nyligen var stämplat som det land där nästa folkmord skedde snabbast, framför ögonen på världen. Fortfarande är det oroligt i Sudan och det är viktigt att omvärlden fortsätter att engagera sig. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Världen har aldrig varit närmare än nu. Ta tillvara den positiva kraft som faktiskt fötts ur katastrofen och låt den lysa upp januarimörkret. Liksom den gjorde för en svensk diplomat i ett krigshärjat land för 60 år sedan.
Av Ninna Bengtsson 17 jan 2005 12:06 |
Författare:
Ninna Bengtsson
Publicerad: 17 jan 2005 12:06
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå