Flodvågskatastrofens moment 22

Den legendariske brittiske politikern Winston Churchill sade en gång "Politisk skicklighet är att förutsäga vad som kommer att hända imorgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och efteråt förklara varför det inte inträffade". Kanske ligger det någonting i detta och kodorden för en framgångsrik politiker i dag är att vara snabb, säker och synlig. Syns du inte - finns du inte. Reagerar du inte blixtsnabbt - bryr dig du inte. Är du inte tvärsäker - engagerar du dig inte.

Den fruktansvärda flodvågskatastrofen i Sydostasien som spred skräck över världen, slukade 150 000 liv och drabbade miljoner människor som på plats förlorade sina hem, näringar och familjemedlemmar visar på just detta politikens tydliga Moment 22. I katastrofsituationer uppstår alltid kritik, och denna gång är den på flera punkter berättigad vad gäller brist på ledarskap, senfärdighet och samordning, men framförallt är det nu framförandet av kritiken som nästan blivit antiklimax efter vinglandets Moment 22.

Å ena sidan manade statsminister Göran Persson till kollektiv landssorg och med denna följde en påklistrad enighet, då ingen skulle kritisera hanteringen från regeringens sida. Utredningar skulle senare ta hand om detta och analysera vad som hänt, fel, brister och vad som kan göras annorlunda i framtiden. Att försöka ta politiska poänger hade varit förmätet, då det viktigaste förstås var att agera i nuet och hjälpa hem skadade och döda svenskar samtidigt som välbehövligt bistånd sändes ut till den drabbade regionen.

Å andra sidan blev det folkliga upproret ju mer tiden led omöjligt att hålla emot likaså kvällstidningarnas drev mot utrikesministern, berättelser om UD: s nonchalans och nya uppgifter om obeslutsamt ledarskap från regeringens topp. Ironiskt först då Sveriges icke-folkvalda statschef, kungen som inte får prata politik, öppnade locket på grytan kom reaktionerna. Dags att tala klarspråk var devisen. Allt brast. Ilskan, sorger och förtvivlan kom med rätta upp till ytan. Men detta får inte stanna i politiskt käbbel eller ännu en rad av typiskt svenska byråkratiska orörda utredningar och kommissioner. Förhoppningsvis leder ändå allt detta till en ny politik för svensk krishantering och det allra viktigaste av allt - en insikt om att vi lever i en globaliserad värld vars humanitära tragedier är allas vårt globala ansvar oavsett var och när de inträffar. Detta vore med Winstons Churchills ord verklig politisk skicklighet.

Av Birgitta Ohlsson 12 jan 2005 16:34