Gorillan och lejonet

All litteratur borde ha ett soundtrack. Den här textens soundtrack är skivan Trabanten av Donato Wharton.

Jens, Pauline och Martin. De hade just klivit in på terminal 4 på Arlanda. Jens och Pauline hade inte flugit utan sina föräldrar, och det var flera år sedan. Martin hade inget emot att svara på deras frågor om hur allt fungerade och särskilt nervösa var de över att de inte hade några traditionella pappersbiljetter. Att kliva in på en flygplats utan biljetter i sin hand kändes som att åka på camping utan tält, som att dra ut i strid utan ammunition, som att…

"Det är skitenkelt. Kolla här bara." Martin stoppade in sitt VISA-kort i incheckningsautomaten. Han fick välja plats på planet och en remsa till bagaget gled ur apparaten i midjehöjd. De andra checkade också in och valde platserna bredvid Martin.

Medan Jens stod och klistrade på bagagelappen på väskan testade Pauline om hennes ryggsäck var liten nog för att kunna räknas som handbagage. Det gick till så att man helt enkelt stoppade ner väskan i en metallram, och rymdes den så fick man ta den på planet. Och den rymdes, men bara på nedvägen. När hon sedan skulle ta upp väskan så hade den fastnat i formen.

"Martin! Kom och hjälp mig!" kved hon besvärat. Det var ingen som ens såg det som hände, det var inte ens mycket folk på Arlanda just då. Men det kändes som om ALLA kollade och det gjorde henne ännu mer förlägen.

Martin hörde hennes rop på hjälp genom bruset. Han återfick fokus och lyckades efter ett tags klurande hitta det spänne på väskan som fastnat i metallramen. Pauline slutade svettas den svett hon trodde sig ha fläckat ner tröjan med.

I trappan tog Martin av sig sitt skärp och stoppade det i jackfickan. Han tyckte att de andra kollade konstigt på honom så han delade stolt med sig av sina erfarenheter.

"Det är för att det där metallspännet alltid fastnar i metalldetektorn. Och då måste jag bara dra av mig skärpet inför någon livstrött visiterare och gå igenom en till metalldetektor innan de förstår att det var mitt skärp som pep."

Jens hade ett likadant skärp men han sket i att dra ut det. Byxorna var för stora, så dom skulle hänga riktigt obekvämt utan någon form av bärsele. Sekunder senare fick han dra av sig skärpet inför en livstrött visiterare och gå igenom en metalldetektor till bara för att alla skulle förstå att det var hans skärp som pep, ingen kniv och inget stubinklot. När Jens stod och visiterades väntade Martin på honom och Pauline bakom glasväggen. Det tog tid och han vände sig om för att se om det fanns något annat ointressant att se på.

"Men vafan! Bosse! Visst är det du?" Skärpan infann sig inte riktigt och det tog ett tag innan han fattade. Det var Bosse på riktigt.

Bosse var far till två av Martins kompisar. Nuförtiden bodde han nere i Egypten och höll på med något stort projekt som innebar ett dammbygge typ. Det var sånt man aldrig riktigt kom ihåg. Bosse luktade förbränd alkohol och var mitt inne i en riktigt stor och Arlandadyr öl… jävlar vad det såg smaskigt ut.

"Vad kostar en sån där?"
"Jag vet inte riktigt", svarade Bosse och vände sig om mot baren för att försöka se priserna. En ljushyad indiskaktig ung tjej stod i baren och glodde tillbaka. Både Martin och Bosse råkade stå och syna henne lite för länge. Efteråt visste ingen vem som hade tittat bort först.

"När går ditt plan då?"
"Kvart i tre."

Martin svor invändigt när han insåg att han skulle behöva stå och hålla liv i en diskussion i minst trekvart innan Bosse skulle vara tvungen att gå. Men han försökte tänka att de i alla fall inte skulle med samma plan. "Nu är det bara att fråga på om jobbet så det stänker om det" intalade han sig.

Pauline och Jens hade frigjort sig från metalldetektörerna och såg att Martin hade fastnad men någon skäggig medelålders gubbe i Vattenfallskeps. De hoppades att han skulle bli klar snart, men efter tio minuter insåg de att det inte skulle bli så. Jens gick fram till dem och hann höra ett "Det menar du inte? Så stora?" från Martin innan han avbröt och sade att han och Pauline skulle gå bort och sätta sig.

De hittade en obefolkad sitslänga och kastade av sig sina tokvarma vinterjackor. Inget hände på en kvart, sen ringde hennes mobil och hon fick leta igenom jackfickorna innan hon hittade rätt. Det var en sjuksköterska och hon visste vad det gällde.

Strax innan Jens och Pauline hade åkt hemifrån hade de lämnat över sitt marsvin med bur och allt till en granne. Marsvinet hade betett sig lite konstigt på sistone och grannen var gammal marsvinsuppfödare så de hoppades att hon skulle upptäcka problemet. När Jens hörde hur bekymrad Pauline lät alltefter att telefonsamtalet fortskred bestämde han sig för att tolka det som om att marsvinet hade cancer eller något.

Martin kom efter ytterligare en kvart och slog sig ner bredvid paret. Pauline var fortfarande i telefon. "Cancertelefon" tänkte Martin. Varje gång han själv använde sin mobil fick han för sig att det smakade metall i munnen, den enda smak han kunde tänka sig att livsfarlig strålning hade. Ingen öl hade han tagit sig råd att köpa, men samtalet med Bosse hade faktiskt varit intressant, även om luften gick ur det några gånger och de hann kolla på varandra i ren desperation innan någon började plöja genom isen igen.

"Jag tror det är om marsvinet. Askungen är nog sjuk", viskade Jens. Efter att ha lyssnat några sekunder på samtalet gled tankarna iväg och de två bröderna skämta högljutt.

"Skulle du mörka om du sket ut ett ägg?" frågade Jens.
"Va?"
"Skulle du mörka om du sket ut ett ägg?"

Martin garvade tills han kände sig svimfärdig.

"Fan vad jag skulle mörka", fortsatte Jens.
"Jag skulle inte vilja någon fick veta det om det kom ut ett ägg när jag sket."
"Skulle du värpa det då?"

Pauline slog till Jens på armen och höll pekfingret framför munnen och gav dem bägge en irriterad min. De struntade i det allvar som stunden verkade kräva och fortsatte att gorma, fast med små, små bokstäver.

"Vill du höra en rolig historia?" frågade Martin.
"Kör!"
"Det var en gorilla som höll på att svinga sig genom djungeln i lianerna. Men mitt i allt så felbedömde han avståndet till nästa lian och missade. Så gorillan föll ner och landade på ett sovande lejon och lejonet vaknade. ’Skit också’ tänkte gorillan och knullade lejonet i röven och sprang iväg. Lejonet blev ju asförbannat och började jaga gorillan. Då kom gorillan fram till en öppen yta där djungeln tog slut och såg en jägare sitta på pass längre fram. Jägaren läste en tidning och gorillan sprang fram dit, kastade bort jägaren och satte sig och läste tidningen för att gömma sig från lejonet. Lejonet kom fram till samma öppna yta och såg gorillan, men trodde att det var en jägare. Så han sprang fram tid och frågade:

’Har du sett en gorilla springa förbi här nyss?’
’Menar du den som satte på dig i arslet?’
’Va, står det i tidningarna redan?’ sa lejonet."

Det blev tyst ett tag.

"Öh, va.. den var ju inte rolig" sa Jens.
"Jo, men kom igen nu.. jag höll på att dö när jag hörde den. Det är inte slutet som är roligt, varför satte till exempel gorillan på lejonet?"

Efter ett tag lade Pauline på luren och berättade att det var sjuksystern som hade ringt. Hon berättade att det blodprov som hon lämnat förra veckan nu var färdiganalyserat. Sjuksköterskan berättade också att Paulines järnvärden låg på tre där de normalt ska ligga över tio. Pauline freakade ur och var nästan lite stolt över ha så lågt järnvärde, och berättade att det kunde förklara hennes konstanta trötthet och dåliga koncentrationsförmåga. Alla tre pratade om ämnet ett tag och sen gick de till McDånkan i Sky City.

Jens pekade ut en plats längst in och gav Martin väskorna och jackorna och bad honom sätta sig där med sakerna.

"Ska du ha något?"
"Jag vet inte.. eller jo vänta. En stor pommes och en liten chokladshake."

Pauline och Jens ställde sig i kön och Peter kastade deras grejor på bordet och satte sig ner. Han började sortera halsdukarna och väskorna och jackorna och till slut låg allt prydligt uppdelat på de två stolarna där hans reskamrater skulle sitta.

Jens beställde och Pauline betalade efter att ha köat just uthärdligt länge. Maten kom snabbt och de gick till Martin.

"Är det här en quarter pounder? Jag trodde dom var mycket större. Fan vad fattigt!" Jens blev inte gladare när han upptäckte att det varken fanns ketchup eller ost på hamburgaren. Han och Pauline högg in.

"Ska du inte äta mer än det där?" frågade Pauline.
"McIdioterna har bara Garden McNuggets som är vegetariskt, och det smakar verkligen bralla. Till och med dom här smältostarna smakar bralla", svarade Martin och gav Pauline hennes dip tillbaka. Den friterade potatisen var för mjuk och smakade mest fett. Alla satt där och åt och tänkte på riktiga hamburgare.

Martin tog upp sin mobil och började plita ner ett sms. Det var till Jelle, som hade åkt till Vietnam för några dagar sen.

tja, kom du dig iväg eller? sitter på arlanda och ska flyga hem nu/M

Han skickade iväg messet. Jelle brukade aldrig ha sin mobil påslagen hemma i Sverige ens, så chansen var liten att han skulle upptäcka ett sms i Vietnam.

Sällskapet bearbetade maten i magen ett tag och städade sedan ihop plastbrickorna och pappersförpackningarna och slängde allt. De gick mot visitationsstationerna igen och nu tog båda bröderna av sig sina skärp och lade dem i jackfickorna. Ingen fastnade i kontrollerna. Gaten för deras flyg hade öppnats och Martin gick först och visade hur man drog kortet och bara passerade en liten datorskärm där det stod vilken plats man hade. Ingen ens kollade leg, det hade ingen gjort hittills och det var lika bra, eftersom Jens inte hade något giltigt ID med sig.

Just när de hade satt sig i planet pep Martins mobil till. Det var från Jelle.

Jo, jag är i Saigon nu. Det är en sjuk sjuk sjuk stad. Herre gud.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Johan Hultgren 10 jan 2005 00:31