Sista måltiden

Hon tog en sista överblick över det välbekanta köket, där hon lagat mat åt honom i över 10 år nu. Hon kände sig redan lite främmande även om hon inte hunnit packa ner någonting av köksutrustingen. Hon var glad över att köket ändå var intakt, nu när hon skulle bjuda honom på middag en sista gång.

Han kom förstås inte för att ta adjö av henne: Han skulle hämta Cleo. Cleopatra, som den röda abbesinerkattan egentligen hette, hade med åren blivit Cleo. Han hade köpt den till henne något av de första åren i huset: Då när hon börjat vilja ha barn. Att de skulle vänta de första åren var en självklarhet. De behövde hennes inkomster att leva av medan Martin byggde upp sitt företag. Sedan ville han vänta till huset blivit färdigt. Under tiden tickade henns biologiska klocka allt fortare. Till slut skaffade han alltså Cleo. En dyr raskatt kostar en vacker slant, och den blir både försäkrad och öronmärkt, så Cleo tillhörde helt klart Martin. Då spelade sådant ingen roll. Allt var deras tillsammans.

Hon hade aldrigt trott att Martin, den kärve, inbundne mannen skulle falla så pladask för kattan. Det var "kissemisse kisse... kom till pappis!" Hon hade lyssnat förundrad. En sådan ömhet i rösten hade han inte när han talade till henne. I början tyckte hon om det, men när tiden rann undan drev de två allt mera isär och då irriterade hon sig i stället på honom. Hon tyckte att han gjorde sig löjlig med sin kärlek till kattan med den röda pälsen.

Grytan som stog på svag värme doftade underbart. Mat kunde hon verkligen laga. Så stod han då i dörrren.

- Cleo! Kisse misse....
- Var är hon?"
- Har du mycket bråttom? Jag tror hon tog sig en tur ut när jag vädrade.
Han öppnade terassdörren o började locka men ingen katt visade sig.
- Ska du inte äta en bit mat med mig medan vi väntar? Du brukar vara hungrig så här dags?"
Hon log vänlgt emot honom. Hon kunde se lättnaden i hans ansikte och läste utan svårighet hans tankar: "Det här skulle gå konfliktfritt och bra."
Han vädrade i luften
- Vad har du lagat för gott?
- Det, sade hon, det får du inte veta men det är ett mycket spännande recept.
- Det luktar härligt? Är det en viltgryta?
- Visst kan jag ta en bit mat. Inte behöver vi väl vara ovänner?
Hon log emot honom, satte fram hela grytan mitt på bordet och började lägga för honom med en slev. Sedan satte hon sig ner mitt emot honom och såg på när han skyfflade in maten med sin väldiga aptit. Hon undrade ifall han alltid sett så frånstötande ut när han åt?
- Vad är det för kött?
Hon log hemlihetfult.
- Gissa!
- Kanske lamm?
Hon bara skakade på huvudet, fortfarande leende.
- Nå,kyckling, då? Köttet verkar ljust?
Återigen skakade hon på huvudet.
- Kanin? Men varför äter inte du?
Han hejdade sig för att ta bort ett hårstrå som irriterade i mungipan. Ett rött hårstrå.
- Jag åt innan du kom
Han tog om av grytan och berömde kryddningen.
-Det här kan du, gumman! Det smakar fantasiskt.

Men plötsligt hostade han till och spottade ut ett litet föremål i handen. Han stirrade men vägrade tro sina ögon.
En tand. I maten!
- För helvete: Det är en kattand!
Han reste sig så fort att stolen ramlade bakåt och stirrade vilt runt omkring sig i köket.
- Cleo! CLEO!
När han fick syn på den blodiga skärbrädan och köttyxan, lyfte han den senare och tittade utan att tro sina ögon.
- Helvete! Röda katthår! Vad in i glödheta har du gjort?
- Var är Cleo?
Deras blickar möttes och han insåg att det oerhörda verkade troligt. Med ett rosslande ljud tog han de två stegen till toalettdörren och började kräkas våldsamt. När han fick syn på resterna av Cleos röda päls i toalettstolens botten brast han i gråt.

- Du är ju sjuk! Det här ska du inte komma undan med!
Hon log fortfarande.
Han fortsatte:
- Jag polisanmäler!
Då svarade hon äntligen.
- Du skulle inte gett henne mitt barn.
- Ditt barn? Hur kan det vara ditt barn?
- Hörde du inte. Jag tänker anmäla dig!
- Anmäla vadå? Att du har ätit upp din katt till middag?
De kommer att tro att du är berusad eller galen.
- Du. Du din jävla... yxan! Dina avtryck måste finnas där...
- Jag hade diskhandskarna på mig.
- Det har inte du just nu.
Han släppte yxan som om den bränt honom.
Hon fortsatte:
- Du gav henne en baby: Min baby!
Hon ska inte få min katt också!
- Din baby! Du är ju sjuk: Det är ju hon som väntar barn.
- Det borde varit jag!
- Förresten: Du ska nog inte inviga din nya hustru i dina matvanor.
- Gravida kvinnor överreagerar, har jag läst någonstans.
En sekund trodde hon att han skulle slå henne i ansiktet, men han hejdade sig i sista sekunden.
- Herre Gud: Cleo, hörde hon honom snyfta med händerna framför ansiktet. Pappis lilla kisse.
Till slut avlägsnade han sig, backande genom hallen med en min som hon antog betydde att han när som helst väntade sig att hon skulle plocka upp yxan och använda den mot honom.
Med en suck av lättnad stängde hon dörren bakom honom.

Hon satt på pallen i hallen tills hon kände sig säker på att han inte skulle återkomma. Då klev hon i träskorna, drog en kam genom håret och gick ut genom dörren.Hon gick inte långt, bara till villan intill. Vänninan öppnade med ett leende.
- Hon har legat på soffan och sovit hela dagen.
- Och inte märktes det att hon brytit loss sin tand.
- Hon tuggar lika bra för det.
- Cleo lilla,matte är här.
- Det där håret du fick raka av henne för fuktexemen börjar redan växa ut!
- Har din mamma åkt nu?
Så synd att hon är kattallergiker.

Av Sunny Börjesson 17 dec 2004 09:31