som ett fönster slås upp
av vindar
vuxna ur havets sälta
som river i gardinens flor
krossar lugnet
mot golvet
rasade du in i mitt liv
allt du lämnade kvar
stannar etsat
i dessa väggar
som ett sår som aldrig läker
väl dolt
under vardagsrustningen
till skydd mot världen
på knä
plockar jag skärvorna
river mina händer
skapar sår
nya
luften i rummet är den från då
och jag putsar min rustning
trots att jag nu
är skyddslös
Av Sandra Lundgren 12 dec 2004 15:59 |
Författare:
Sandra Lundgren
Publicerad: 12 dec 2004 15:59
Ingen faktatext angiven föreslå
Litteratur, &, Poesi, Litteratur & Poesi, etsat, mig | föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå