ADHD är inte historia utan framtid!

Läste den första delen av en artikelserie i Aftonbladet om ADHD och reagerade starkt.

"Mer än hälften av alla grova brottslingar har ADHD, en impulsstörning som gör barn överaktiva. Trots det får fyra av fem ADHD-barn ingen hjälp.
- Självklart blir inte alla problembarn kriminella. Men vi måste våga ställa frågan: Om Tony Olssons familj fått hjälp när han var barn, hade vi då sluppit polismorden i Malexander? säger Steve Ericsson på Kriminalvårdsstyrelsen."

Är det inte bättre att tänka framåt istället för att gråta över spilld mjölk? Har Tony Olsson fortplantat sig, har han barn? Och i så fall, hur mår barnet/en? Det är DÄR vi ska lägga resurserna. Uppmärksamma dessa barn medan tid är.

Ok, kunskapen fanns kanske inte på den tiden när Tony var en liten snorgärs, men idag finns den och den blir bara större och större. Är det inte där vi ska börja, i för- och grundskolan? Men debatten som är nu låter så här: "Tänk vad pengar vi skulle kunnat spara".. säg så här istället:
Vilka möjligheter har vi idag och i framtiden? Det vill säga om vi nu lägger resurserna på utbildning och information istället för att som nu minska personalen inom skolan och öka barngrupperna. MINSKA barngrupperna istället så det "tysta barnet" i hörnet också ses. För hon/han kan också vara ett ADHD-barn. Det är inte BARA de som skriker och hörs och ses mest och som tar all kraft och uppmärksamhet som kan ha problem.

Flickorna är helt bortglömda i den här debatten, men faktum är att en till tre procent av flickorna i skolåldern har ADHD, men kunskapen är fortfarande bristfällig. Jag har själv precis fått veta att jag eventuellt har ADHD. När jag berättade det för mina nära och för min familj så blev de nästan fulla i skratt och sa:
"Nej, nej, inte har du det, du som alltid varit så lugn och tyst..."

Den bild vi har fått av ADHD och som fortfarande media ger, är de "besvärliga" pojkarna, som till exempel Tony Olsson och Tobias Jardeberg. Men var kommer vi flickor/kvinnor in i bilden då? Vi alla tjejer som höll tyst och bet ihop och som också kämpade som fan för att inte visa hur dåligt vi mådde och på det sättet bröt ner oss själva inifrån.
Problemen i skolan och tillsammans med kamrater verkar vara lika omfattande hos flickor som för pojkar. Men flickors problem tycks komma till uttryck på ett något annorlunda sätt. Medan pojkar ofta har ett utagerande störande beteende uppvisar flickor mer inåtvända symptom, till exempel i form av låg självkänsla, depressivitet och olika kroppsliga symptom, som huvudvärk och magont. Enligt Socialstyrelsen är det sannolikt att klinisk verksamhet inte haft tillräcklig kunskap om hur symptombilden hos flickor med ADHD kommer till uttryck. Många flickor med ADHD har därmed inte fått sina problem uppmärksammade och därför heller inte fått rätt stöd. Deras liv blir fyllt av ångest och depressioner.

Jag är så tacksam att jag äntligen fått svar på varför jag mått så dåligt i alla år och jag kan också vara uppmärksam när det gäller mina egna barn i framtiden. JUST DÄRFÖR!

Aftonbladet häromdagen:
"- Vi måste våga ställa frågan: Om Tony Olssons familj fått hjälp när han var barn, hade vi då sluppit polismorden i Malexander? säger Steve Ericsson, verksamhetsutvecklare inom Kriminalvårdsstyrelsen."

Varför börja räkna några miljoner som vi kunnat spara på 70-talet? Året är 2004 och vi har kompetensen att ta tag i detta NU INNAN det behöver gå så långt. Kom igen nu! Debatten ska föras framåt istället för bakåt!

Källa:

Länk: aftonbladet.se
"Kort om ADHD hos barn och vuxna" En sammanfattning av Socialstyrelsens kunskapsöversikt.

Av Åsa Welin 10 dec 2004 13:34