Offer

Varje dag gick jag samma väg till skolan. När jag tänker tillbaka var det långt att gå och eländig terräng. Trots det stapplade jag de senare åren vägen fram i mina 14 centimeter höga platåskor. Minns inte om jag någonsin funderade över den drygt kilometerlånga sträckan genom skog och över trafikerade gator. Föräldrahemmet är en självklar och trygg plats för mig. Träden som kantade skogsstigen är än idag lika välbekanta som doften av höst.

En höstdag för några veckor sedan blev en ung flicka brutalt våldtagen av två män. Hon slängdes in i en bil och i denna penetrerade de henne sedan vid två tillfällen. En i taget. Var och en fick sitt. Vid eken jag ställde min cykel emot innan jag deltog mina evighetslånga pianolektioner. Bakom fotbollsplanen där jag minns att mina ben lättade från marken. Där jag sprang för allt vad tyget höll med blicken fixerad på burken som skulle sparkas. Där känslan av seger höll i sig en vecka. De två männen släppte av sitt offer vid elskåpet där jag som barn satt uppflugen och vinkade åt bilarna.

Smaken av förlust bränner som bensin på tungan. Det känns som om jag mist en värld där det farligaste som lurat bakom hörnen är troll och det magiska trädet Elban. En stillbild där min barndom hänger som en slöja i luften och där varje doft sticker bekant i näsan. Där film efter film spelas upp i mitt huvud. Där har nu en flicka mist rätten till sitt liv. Det kunde ha varit jag.

Det var länge sedan dungen i Bagarmossen var mitt eget vardagsrum. Men jag anar än hur det kändes när Peter viskade i mitt öra att just jag fick fånga honom när vi lekte pusskull. Sprickorna i trottoarkanten, hålet i fotbollsplanens stängsel och trofaste Elban viskar till mig fortfarande, oavsett avståndet mellan oss.

Nu handlar det inte längre om vare sig pusskull eller skogens hemligheter. Det liv som berövats är inte hemligt. Hon skimrar i neon och vrålar ut sin frustration över att vara ett offer. Hon finns i mig och i varje kvinna som framöver kommer att välja den upplysta vägen förbi gula kiosken. Det handlar inte om huruvida hon bär platåskor eller huckle. Två vuxna män har tagit sig rätten till en annan människas liv och trygghet. Dem sätter reglerna och vi är alla offer. För vart finns tryggheten om inte där?

Av Frida Jacobsen 09 dec 2004 17:11