Julvittring del 2

Tobias Fasth
Tobias är ett av våra färskaste stjärnskott och det är jag glad för, han är en tillgång att läsa. Han har skrivit en mall till en lördagskväll, om framtidsmänniskor, men också dikten "Satori i London" - och den tycker jag bäst om. I den är han så vuxen att han klarar av att bo själv i en lägenhet, jävligt själv bor han, och det låter föralldel betryggande att detta går bra. Frågan är hur vuxen man egentligen är, om man fortfarande reflekterar över att man kan bo själv? Upplysningsvis i denna upplysande dikt, så faller jag hårt och tungt för följande stycke:/en flicka som rev mig i pannan/sa att lampskenet aldrig faller på henne/men hon visste att det bara var dansarna som betydde nåt ändå.//> Det ger något av värde att läsa Tobias. Han levererar sanningar. Han har verkligen någonting att säga och han säger det bra, om än med odisciplinerade radbrytningar som lämnar allt att önska. Jag vill rekommendera alla att läsa honom. Han går som en levande eld genom verkligheten och bränner ner allt i sin väg med sin skarpsyn. Uppskattas, Tobias, jag vill få möjlighet att läsa mer av dig!

Emma Karlsson.
Emma, hon är en av mina protogéer, men också den här gången undrar jag vad hon pysslar med. Hon har packat in sina dikt "ett annat perspektiv" och "smaka mina salta tårar" i täta, långa och hemskt ojämna rader på ett vis att jag känner mig instängd i dom. Dom är arbetsamma att både läsa och andas, för den skull. Nog får jag ett annat perspektiv, alltid. Emma låser in mig i sina dikter och kastar bort nyckeln. Jag bankar och vill ut, för det är förtätat och sprängt till bristningsgränsen av oavslutade känslor här inne. Än en gång kan jag inte låta bli att fascineras av Emmas sinnesvärld och språkliga vighet och jag är rädd för att ett oändligt uppräknande av superlativ kanske kan få en något motverkande effekt i längden. Så jag nöjer mig med att hänvisa till hennes dikt och att citera några rader att redan här njuta av, att plågas av: /du vill inte förklara dig igen.och jag vill inte förstöra genom att visa min bitterhet./vi har legat såhär länge nu. stumma. döva./men vi kände det när vi älskade. en förtvivlan hos oss båda./jag vill ignorera och du vill förändra./kramp i mina lungor. du får inte lämna mig.//> för att undvika känslomässig blodstörtning går jag raskt vidare i ordningen.


Stefan Persson
I Stefan har vi en herre som "är som en ros om hösten" i högre grad än "djävulens öga". Upptäcker att jag är förtvivlat glad över att återse honom igen, för hans skriver så att jag verkligen tror honom. Eftersom jag så ofta återkommit till hur svårt det är att skriva och även läsa lyckade rim, så får jag nu tillfälle äntligen! att hänvisa till ett föredömligt exempel i Stefans "är som en ros om hösten". Stefan kan konsten att förena enkelhet med sinnligt djup, balansera ut budskapet i sin helhet utan att rytm och känsla går förlorad. Han är en mästare: /Av mörkret är mig givet/en ödslig kall parad,/av vissna illusioner/i intighetens stad./Jag trånat efter äkthet,/efter själens Samarkand/- men intet vart mig givet/nej svart var allt jag fann.//> Läs Stefans dikter, läs dem allihop, och förhoppningsvis kommer ni sluka honom med hull och hår som den skicklige poet han faktiskt är. Varm, varm värme, Stefan.

Ambjörn Madegård
Ambjörn, ännu en som jag räknar till mina särskilda bröstsocker i en andtung värld. Han gör mig inte besviken den här gången heller, och jag tror inte för en sekund att han lyckas göra någon besviken alls. Den här gången har han stillat sig något med omfattningen av insända dikter och deltar med fyra stycken. Det räcker. Han är en man som väcker känslor av alla de slag, och bara det är en begåvning i sig. Han är nämligen rik. Invärtes. Dom flesta av oss lyckas inte få omgivningen att lyfta så mycket som på ögonbrynen med vad vi skriver, men han kan. Han är provokativ på ett genomträngande och egentligen självironiskt vis, samtidigt som han framförallt är skärpt i sina iakttagelser. Han sätter pekfingret på alla mina blåmärken. Han fångar inte dagen, han krossar den. Men även i Ambjörns fall får jag ofta utbrott på de spretiga, osymmetriska och långa raderna, även om det inte förtar det egentliga läsvärdet nämnvärt. Ambjörn mejslar sig fram genom sina dikter, penetrerar och får både hud och underkött med på vägen. Ett exempel är ur "Kommer inte på fråga" som jag på något förunderligt vis har en modern Gustav Frödingsk underton:/ nej tack, dra ned/rullgardinens tunga stycke/Dagjävel/stäng ute ditt ilskna bläng//>Jag är omåttligt road av den här dikten. Läs den och alla andra!

Xerxes Wennerstierna.
Xerxes, sinnenas balsam, han har den här gången lyckats konvertera en hel novell till diktformat. Den andra skapelsen är på engelska Det är inte riktigt diktformat heller, det är ett mellanting, och jag får därför god lust att diskvalificera "Reliefer av symboliska behov" - men bara i egenskap av dikt. För i mitt tycke är det inte det. Prosa….ja, med tveksamhet. Innehållet är däremot professionellt välskrivet; det är lyhört och innefattar en fantastisk känsla för ordens makt att förmedla känsla. Han trycker på exakt rätt knappar. Han har skrivandet i ryggmärgen och blev säkert uppfödd med det på flaska, eller fick det intravenöst. För det sitter där för att bli kvar. Som blodsmitta. Här kan vi se det här självförtroendet som jag tidigare pratade om och jag vill gärna använda Xerxes "dikt" som ett exempel på hur det kan se ut. Han blir dessutom snabbt bara bättre och bättre, så vart det här ska sluta vågar jag knappt spekulera i. Några rader lyder:/Som skuggor passerar objekten för ens längtan, reliefer/av symboliska behov kontrasterar mot verkligheten, ej möjliga att under en livstid uppfylla/och hastigt undflyende i röran när vi alla flyr från adress till adress på jakt efter/ spis åt lekamen och själ.//> Jag är verkligen imponerad.

Maria Brundin
Maria har gjort enastående framryckningar på sista tiden. Det visar sig bl.a. i hennes två deltagande dikter "Nipornas stad" och "Av drömmar" - den senare kom in på tvären i fel kategori, men säger man bara till så tar jag hänsyn till av misstag publicerade texter i fel kategori. Jag är verkligen inte här för att vara omöjlig. Maria har fått en ny styrka i starka öppningar av sina dikter, men har kvarstående problem med att avsluta dem. Det här kommer med all säkerhet lösa sig, det finns knep för det, men tyvärr är knepen individuella och så pass personligt präglade att det för den skull inte är möjligt eller ens särskilt tillrådligt att "tipsa" ut dem. Det är också att göra det för enkelt. I dikten "Av drömmar" fängslar mig Maria med inledningsstycket:/Sjutton minuter i två/och morgonen vaknar snart/i sitt duntäcke/kall och klar//> Marias diktning karaktäriseras påfallande ofta av en nyfiken lekfullhet som smidigt nosar reda på de livligaste poängerna och borrar sig igenom dem till bottnen. Hon skriver i regel korta, formfasta och klara texter med en stark personlig prägel, men fortfarande kan jag se en viss osäkerhet genomlysa många av hennes texter. De vill så mycket, kan så mycket, men törs ibland inte riktigt. Den här gången är "Nipornas stad" den som framträder mest i min smak. Jag förhåller mig restriktiv till avslutningen, men på det hela taget anser jag att det här är ett exempel på en mycket lyckad komposition som jag bara därför ämnar citera i sin helhet:/ Sjöar att drunkna i/och skogar att älska i/för i nipornas stad/växer magi på träden//Berg att beskåda/och skrifter att tyda/i nipornas stad/med platåer av kärlek//Här är jag född/och här ska jag dö/med lite magi//>Det är en kraftfull dikt, med ett alltför snöpligt avslut. Det är litet synd. Annars bor det understund om en lite Fröding också i Maria. Bra, riktigt bra!

Mikael Andersson
Mikael är ny här, men lämnar tydliga avtryck. Vore det inte för att han saboterar för sig själv genom att ta sig farm genom dikten per uppräkningsmetoden, så tror jag han ganska snart skulle stå i en klass för sig. Inledningsstycket i dikten "9 till 5 är kodspråk" är, förlåt mig käre vän, en riktig plåga därför att uppräkningarna av alla intrycken snabbt etablerar en "skvallerbytta-bing-bong"-melodi som tjatar sig genom bakhuvudet. Men har man väl lallat sig igenom det här stycken, så spottar Mikael rekorderligt ut sitt tuggummi och dikten blir ordentligt bra. Han tydliggör verkligen en vad jag uppfattar arbetsdags alla faser, alla kategorier, ur alla perspektiv, med alla inslag - även om han kanske borde slå av litet på de aningen alltför "pladdriga" utsvävningarna. Men det finns något naturtroget och vardagsnära i Mikaels diktning som jag inte kan låta bli att trycka som ett skrivblock mot mitt bröst. Och bara tycka om. Vem känner inte igen sig i slutet av den här:/ någon talar i sitt headset /med högt pitchad röst/andra sliter oroligt med sina/alldeles försena timrapporter/den nya tjejen iakttas skeptiskt/när hon tappar en pärm/
två kollegor möts i en korridor/dom utbyter rutinmässigt en nick/ett yrkesmässigt kodspråk alla förstår/här är alla dagar stöpta i samma form/idag är imorgon lik.//> Detta är helt förträffligt, Mikael. Också dig vill jag gärna se mer av framöver.

Då var vi framme vid avgörandet. Den här gången tyckte jag det var litet enklare att peta ut vilka som utmärkte sig extra mycket. Årets sista nominering, den lade fyra killar beslag på, och dom som kvalificerade sig är:

- Stefan Persson
- Ambjörn Madegård
- Tobias Fasth
- Xerxes Wennerstierna

Lev väl!

Av Isabella Mendrix 09 dec 2004 16:42