Julvittring del 1

Den där är riktigt gammal, men fortfarande lika barnsligt rolig i sin tvetydighet. Och roligt måste man ha, annars blir man gammal fort. Det tänker jag på när jag läser de 11 stycken som deltar i november månads omgång av poesiskolan och som såhär i början av december utsätter sig för att bli föremål för min granskning. På gott och ont. Hoppas dom tycker det här är roligt, tänker jag, för det är meningen. Det som slår mig, bortsett det faktum att det är förnöjsamt att mysa till sig i soffan med kaffe, saffranskatter och pläd över benen för att bara läsa er om och om igen, det är att det är en rätt så hög och genomgående kvalitet på alltihop.

Det känns fantastiskt. Det känns nästan lite vemodigt också, för det här är faktiskt årets sista nominering. Och kanske är det undertecknads sista nominering över huvud taget, då jag går i funderingar på att ta adjö av poesiskolan efter nyår. Men vi är ju inte där än, utan närmast härefter har vi årets sista finalistavgörande som går av stapeln runt Lucia. Strax före jul, då blir det högtidligt här, för då kommer segraren av Årets Poesiskola att koras.
Om ni inte vill missa chansen att rösta på er "Joker" i leken, det vill säga: just er läsfavorit, så passa på nu!. Skicka förslag till isabellamendrix.se före 10 december och skriv "Joker" i ämnesraden.. Den poet som får flest förslag från läsarna kommer att räknas till finalisterna, helt oavsett om denne/denna blivit nominerad tidigare eller ej. Det är lite trist att bara finalisterna tävlar härefter, men någon form av urval måste suck finnas. Dom som inte vinner, vilket med självklarhet blir alla utom en, dom kommer nästa år ha många chanser igen. För om jag - trots allt - fortsätter ett år till, då kommer reglerna se likadana ut nästa år. Det viktigaste ni måste komma ihåg, vare sig jag är kvar med mina morötter och min piska eller inte, det är att aldrig ge upp. Ge aldrig upp, vad någon än säger till er. Jag tror på er.

Men vilka är ni allihop nu då, undrar ni nog otåligt? Jag räknar alltså: Florence Hofvander, Jerk Gustafsson, Camilla Lundberg, Jessica Rudin, Tobias Fasth, Emma Karlsson, Stefan Persson, Ambjörn Madegård, Maria Brundin, Xerxes Wennerstierna och Mikael Andersson. Nu börjar vi.

Florence Hofvander:
Florence deltar med två dikter, varav jag väljer ut den bästa av dem, "Vänder åter". Den avhandlar vad vi ofta brukar få lida missräkningens sviter av, nämligen att ingenting är som det ser ut eller verkar, riktigt. "Allt är inte så som det kan verka vid första anblicken" skriver hon, och det är med detta som med de första intryck av varandra som vi både ger och får. Nå, inledningsvis fick jag problem med själva läsförståelsen, eftersom de två första tvåradiga styckena hör ihop. Ändå har de av en outgrundlig anledning separerats från varandra med en radbrytning. Andra stycket, som är en fortsättning på det oavslutade föregående, inleds häpnadsväckande nog med stor bokstav. Det är ytterst förvirrande. Dessutom är detta ett beklämmande skrivfel som just i det här fallet inte går att försvara med sanningen om att nästan allt är tillåtet i konstens ljuva tecken. Att bryta mot regler bör ge mera svängrum åt ökad förståelse, inte tvärtom. Men när jag väl pusslat ihop förståelsen med texten, då finner jag inledningen riktigt tilltalande:/Tårar på din kind/när minnet av smärtan//Parasiterar på lusten/att behaga//>Jag känner igen det här, tänker jag. En känslomässig smärta kan verkligen bli så stark att den förtär all motivation att vara till både till lags och till behag. Man måste få för att kunna ge. Det måste även omma inifrån, spontant och uppriktigt. Annars är det meningslöst. Florence har ett angenämt stillsamt, men splittrat sätt att skriva, vilket jag misstänker beror på att hon förmodligen mera ägnar sig åt s.k. "ögonblicksverk" och sedan inte fördjupar sig så mycket mer i sina alster. Ibland önskar jag att hon lade ned litet mer omsorg och tid i dem, för här finns glimtar av bra formuleringsidéer och några spännande känslopår som jag tror skulle komma till sin absoluta fördel, om de bara fick lite mera blomvatten på sin näringsrika jord och följdes upp i sin utveckling.

Jerk Gustafsson:
Jerk har följt upp sig själv och skrivit "Fredag III". Jag tror det är bland det slarvigaste jag läst på ganska länge. Men bortom alla tvärsäkra konstateranden av vad-var-det-jag-sa-karaktär fast man inte riktigt kan se vad som är så övertygande självklart finns en ofrånkomlig charm i texten som fångar upp intresset och långsamt vrider upp det. Kanske vill jag veta vad som ska hända på den där em-bussen som går dit människor bara står stilla och väntar på raska steg. Men det tar tid, först måste jag igenom det här inledningsstycket och det är som att kravla sig på alla fyra genom ett fält av taggtrådsnästen bestående av överarbetade vändningar, där följande är ett exempel:/därifrån det förbannade/tåget dit världen kan/glimra i nytt och gammalt/som en strålande skönhet/med den egendomliga/ egenskapen att/få vara ful.//> Mamma Mia. Få ordning på de två första raderna i det citerade, så är jag säker på att de följande lyckade raderna får ett naturligt självfall och därmed en egen möjlighet att andas. I nuvarande skick är det svårbegripligt och det är en orsak till att läsare kan tröttna. Och det vore synd, för fortsättningen har ett pratsamt men härlig drivkraft som kör sin story framåt på ett medryckande sätt. Ibland tror jag att Jerks, hittills, uppkäftiga stil att skriva är något som kan bli "Jerk-signum" och som sådant: hela behållningen:/nog fan var det en/feg stackare./men han /rakade sig med/kniv och använde/aldrig deoderant,/tog mycket stryk/gjorde den jäveln/också,/backade aldrig/ur ett slagsmål/och drack direkt/ur flaskan.//> Jag ler med hela ansiktet, för det här är både inlevelsefullt och kraftfullt. Man får närkontakt med realiteten på ett sätt som är relativt sällsynt i dagens diktning. Jerk använder inte dikten till att skjuta verkligenheten ifrån sig och därifrån lyriskt beskriva den för oss, på avstånd; han drar den till sig och kastar ut den på gatan framför em-bussen och pekar: "titta, så kan det gå". I synnerhet som Jerk har funnit något av värde i rådet att lägga litet pardon på alla hundratals svordomar. Gott detta. Svordomar i all ära, men det blir inte mer kaxigt för att man svär mycket. Snarare kan läsaren få för sig att svordomarna är ett sätt att maskera ett torftigt ordförråd. Omognad. Och det tror jag faktiskt inte är Jerks problem.

Camilla Lundberg:
Camilla har gjort det svårt för sig den här sista omgången, genom att leverera en dikt på engelska. "Can you see me?" De som varit med här under året vet att jag hyser ett principiellt motstånd till att bedöma texter på annat språk än svenska. Man kan anse att det hör till allmänbildningen att behärska engelska som ett andra språk i vår moderna värld, det håller jag med om, men jag tänker litet längre än så. Ändrar jag på den här språkprincipen måste jag öppna samma icke-diskriminerande möjligheter för alla att kunna skicka in sina dikter på sina egna hemspråk, och då kan ni nog gissa er till vilken pottkant jag sitter på. Tänk på det fortsättningsvis; skriv helst på svenska. Det kan vara tillräckligt svårt, ja svårare. Camillas dikt faller emellertid vacker som regn, det engelska språket är vackert och flytande, men i ren översättning blir den ganska intetsägande. Det är inget nytt under solen här. Dock väcker dikten känslor och är ytterst stämningsfull, varför jag ändå tänker citera den i helhet: / I keep falling/like the rain/I keep falling/into oblivion/I empty my eyes on you/moment after moment/and in time I walk blind/weakened by the loss of strength/I keep falling/with the rain/in the rain/for you.//> Tack, Camilla!

Jessica Rudin:
Jessica har bidragit med dikten "Mod". Den har vid min själ guldsmak, om man nu livligt kan föreställa sig hur det smakar. Som ord smakar det gyllene härligt. Jessica har under tidens lopp givit mig ett intryck av att vara en särdeles rörlig skriftställare, detta genom att ha metaforegendomar som spinner sig som sockervadd runt pekfingret. Men hon känns fortfarande alltför stilistiskt ojämn och dikterna präglas inte av det självförtroende som man skulle önska dem och som jag tror skulle göra all skillnad. Det kommer, det tror jag säkert. Påfallande ofta, än så länge, känns det som om Jessica upprepar sina dikter eller delar av dem gång efter annan, men att hon tar dem från olika håll, på stilistiskt varierande och inlånade vis. Detta är inte alls av ondo, Jessica - man ska pröva sig fram. Det här är egentligen ingenting man lär sig, eller kan lära ut, det är något man är. Alla "är", men få har turen att översätta personlighet till text, men som när det väl händer, är något som jag personligen karaktäriserar och urskiljer som ett slags genomgående, självlysande självförtroende. Det märks när en poet driver sina texter framåt med säkerhet och tro på sig själv, eller om han/hon är tveksam. Jag säger det här för att du är på god väg och att du därför förstår att ta det här på rätt sätt. Lyssna inte utåt i lika hög grad som inåt, är mitt råd. Jag tror det är det som blockerar dig för tillfället. Man ska inte bry sig så mycket om att vara polerad och knåpa ihop liknelser, för de kommer automatiskt, om man bara är avspänd och går på ingivelser. Det är per ingivelse de bästa uppslagen kommer. Har man väl nått dit, då kan man lägga ner arbete på det hela; forma, skulptera och skaka om. Känn alltså efter, lyssna inåt, och strunta i att ta hänsyn till hur du gäller alla alla tror att andra vill läsa dikterna och "skriv precis som du är." Kittla liv i dikterna med att prägla dem med din personlighet, och jag tror du har stora förutsättningar att lyckas. Språket har du redan som en fågel i din hand, men du måste ge fågeln fri. Några ord ur Jessicas dikt, som jag känner särskilt starkt för lyder ur diktens avslut:/hur jag avskyr/mina öppna armar/och avgrunden/som är din kärlek.//> Mycket bra.

Av Isabella Mendrix 09 dec 2004 16:46