Lesbisk på låtsas

"In Sweden, people kiss", säger "svenska Inggga", spelad av Anna Fitzwater. Sedan plockar hon fram två illröda godisklubbor inunder den minimala sjuksköterskedressen. Och när långa stygga Inggga därefter lockar de två små oskyldiga flickorna, på samma scen som hon befinner sig på, att slicka snasket, gapflabbas och busvisslas det från den tjejdominerande publiken på Södra teatern. Det är nämligen den oberoende newyorkiska teatergruppen Lesbian Pulp - O - Rama! som är på celebert sverigebesök. Sina nya fans underhåller gruppen med sketcher i lesbisk tappning.

"In Sweden, people kiss", ekar det fortfarande inom mig. "Inkluderas där även lesbiska kyssar?", undrar jag vidare. Enligt Anna Hagborg, högskolelektor i etnologi på Södertörns högskola, är den samhälleliga synen på homosexualitet i en betydelsefull fas för tillfället. För på väg till en av föreläsningssalarna en dag möter hon plötsligt två kvinnliga studenter som pussas ömt. "Det såg man inte för ett par år sen", understryker Anna Hagborg och menar att människors värderingar hela tiden förändras. Det som accepteras talar man alltså inte om i termer såsom "som av naturen givet" utan snarare som en process i ständig skapelse och omskapelse. Bortom prideparadens trygga led och i stället i offentlighetens öppna rum väljer därmed ett kärlekspar, två tjejer, att kyssas under morgonrushen till högskolan. Inför allas blickar visar de med andra ord en position i triumferande protest mot den heteronormativa världen, en maktens växling.

Något som inte heller är en vanlig syn ett par år bakåt i tiden, men som i dag fungerar som en stabil trend, är låtsasflatorna. Numera, snarare regel än undantag och alltid två och två, gnider dessa sapfiska wannabees sina sköten mot varandra i suggestiv takt inne på Stockholm citys heta heteroclubar. De suger sig i underläppen, tittar på varandra - retsamt leende - rör höfterna långsamt, långsamt, samtidigt som de delar ut förstulna blickar till pojkarna bredvid. Killarna vet inte vad de ska ta sig till. De springer i väg och kyler ner sig med en öl, eller två möjligtvis. Kommer tillbaka med drinkar till tjejerna som då skrattar som aktriser i ett sexuellt fejklesbiskt skådespel. I detta stängda rum, där det delikata teaterstycket fungerar alldeles utmärkt och som utanför dess väggar skulle te sig förkonstlat, kan man ställa sig frågan: vems blick är det som egentligen kontrollerar rollfördelningen i spelet om den sexuella lustens utveckling?

För vi får inte glömma att sex och makt har nära band. Och att Mannen, som flatcharaden är till för, är den som dikterar villkoren. Precis då han nosar sig till en homosexuell revolution stjäl han nämligen gaykvinnans rättighet att vara sig själv och omvandlar på detta sätt hennes sexuella preferenser som något han själv kan gagnas av. Lesbianismen blir därmed inte enbart en identitet för den homosexuella kvinnan, utan på så vis också något som kopplas till den heterosexuelle mannen. Låter Mannen flatan vara helt i fred, signalerar han med detta att hennes kärlek till det egna könet accepteras fullt ut, vilket i n t e får ske. För hur ska Mannen kunna upprätthålla sin dominans i samhället och över kvinnan om det finns en risk att "vanliga" kvinnor, sneglandes på de fria sapferna, får för sig att börja leva efter egna regler? Kanske inte nödvändigtvis i samkönade relationer, men med ett ännu mer definierat kollektivt krav på jämställdhet - på riktigt. Feminism, att kämpa för kvinnans likställdhet socialt, ekonomiskt, sexuellt, har på många håll idag fått en dålig klang. Man kan ju fundera på varför en fundamental fråga såsom jämlikhet kan verka med en sån styrka att man knappt vill ta ordet i sin mun. Även i många kvinnors fall.

Likt den lesbiska nästan-omstörtningen, som alltså övertas av den heterosexuelle Mannen och förpassats till enbart erotikens värld, finns tendenser till genusrevolution redan i andra tider. "Why do men feel the need to be MEN?", undrar och diskuterar i själva verket Jo Ann McNamara i "The Herrenfrage: The Restructuring of the Gender System, 1050 - 1150". Hon problematiserar den maskulina identitetens kris genom att fokusera på omstruktureringen av genussystemet under åren 1050 - 1150.

Före 900-talet menar McNamara att det existerar tre "typer" av män: de som krigar, de som arbetar och de som ber. Då arbetarens och soldatens roll är till för männen och vissa "manliga" kvinnor, är det i klosterväsendet man hittar de första stegen mot en könsrevolution. I klostren har ju män och kvinnor, via celibatet, de facto en lika ställning. Icke-förhållningssättet på kvinnans kropp och kön, via hennes sexuella avhållsamhet på klostret, gör henne "manlig". Munkens kyskhet och brist på krigarlust gör honom i sin tur "kvinnlig". Och det är på så vis man ser hur det könlösa sakta, sakta växer fram.

Men, till McNamaras bedrövelse får detta nya genussystem aldrig fullt fäste, utan det potentiella upplösandet av "manligt" och "kvinnligt" blir istället ett hot på 1000-talet när munkarna börjar göra maktanspråk. Ökad befolkning leder till ökad förvaltning i en period när krigaren mister sin betydelse. Den trängs nämligen undan av klostrens män som på grund av konkurrensskäl exkluderar kvinnor och därefter monopoliserar de höga positionerna. Det är också i samband med detta som ett nytt och starkt dominansförhållande skapas. Mannen blir till normerande Människa i samhället, men också i språket där han via ordet "man" "people" ges en allmänmänsklig betydelse.

Den avsexualiserade munken kan ju emellertid inte ensam fungera i en värld där patriarkatet görs gällande, utan han behöver naturligtvis bäras upp av en motpol. För vad händer om alla blir munkar? Detta formar i så fall ett system av ogifta, okontrollerbara kvinnor, en situation munkarna är snara att förutse. "The Herrenfrage" och bilden av manlighet omdefinieras alltså via uteslutandet av kvinnor och preciseras av sex och våld mot dessa, på flera plan. Genom att skapa en brutalt aktiv och sexuellt våldsam man är det tänkt att kvinnan ska hållas på plats. Detta sker dels via hotet om våldtäkt - kvinnan som maktlöst dygdig och konstant åtråvärd -, dels genom att tilldela krigarrollen en ny betydelse av aggressivitet och potens, en roll där också kvinnan utesluts.

Och uteslutna är kvinnor än idag. Man kan undra om Kvinnan ska behöva vänta ytterligare tusen år innan nya tendenser till emancipation blommar ut och en total jämställdhet med Mannen aktualiseras. Något som är lika aktuell för alla kvinnor, oavsett sexuella preferenser. Frågan är: kommer hon i så fall att kunna uttrycka sin existentiella rätt och likvärdighet med mer än en offentlig kyss?

Av Sofia Hadjipetri 08 dec 2004 00:06