Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Jag tvättar hennes kläder

. . .

- Har Beata tvättat strumporna?
- Ja, frun.
- Alla? De svarta också?
- Ja, frun, de ligger i tredje lådan. Där de brukar ligga.
- Hon ska inte vara näsvis.
- Nej, frun, förlåt.
- Hon kan gå nu.
- Tack.
- Det är supé efter föreställningen. Hon behöver inte arrangera någonting här hemma. Hon kan gå och lägga sig när hon är klar i köket.
- Tack. Trevlig kväll, frun.
- Ja, det hoppas jag verkligen.

Jag älskar henne. Det har jag alltid gjort. Hennes långa, smala hals. Hennes bleka hy och tunna ögonbryn som ger henne ett så sorgset ansiktsuttryck. Den vågiga luggen som faller ner över ansiktet när hon böjer sin nakna nacke. Jag tvättar hennes strumpor, stryker blusar, plockar noppror från koftorna och samlar dem i en liten glasburk.

Jag såg fläckarna på hennes cremefärgade chemise när konsuln hade varit här. Min kammare ligger snett ovanför hennes sovrum. Jag hörde dem. Sedan stod jag i mörkret högst uppe i trappan och såg hur han smög iväg strax efter midnatt, med sin tjurnacke, flottiga hårbena och oknäppta skjortkrage. Det var väl för väl. Jag var orolig för kusken där ute i novemberregnet, honom som jag bjöd på te tidigare under kvällen. En tystlåten karl, men jag säger inte mycket jag heller. Han kom köksvägen och stod strax innanför dörren utan att ta av sig sin tunga oljerock. Med sina grova nävar förde han temuggen mot munnen, drack i långsamma klunkar. Rocken nådde nästan ner till golvet och lämnade en våt ring av regnvatten på dörrmattan.

Där stod vi, hörde musiken från salongen, hennes pärlande skratt och konsulns självgoda stånkande. Inte ett ord sa vi till varandra. När han druckit klart gick han tillbaka ut till vagnen och hästen, en skimmel som såg självlysande ut i skenet från gatlyktan.

Jag tvättar hennes kläder. Synar sömmarna för att förstå vem hon är och varför just jag. Viskar små meddelanden in i linningarna. Kysser blusarnas veck som legat tätt mot hennes armhålor där huden är så tunn och känslig för beröring. Drar in dofterna medan de fortfarande finns kvar. I det längsta väntar jag innan jag sköljer upp dem i tvålflingor upplösta i ljummet vatten. Lagom bestämt knådar jag ur varje uns av henne, sköljer och sköljer tills ingenting finns kvar. Men det är som om det flyttar över i mig. Det fyller upp, mer och mer för varje tvätt.

Jag hänger kläderna att dropptorka i vindsrummet, vägg i vägg med min kammare, där luften cirkulerar under takbjälkarna. Det händer att jag tar in dem till mig över natten. Flera gånger har jag hängt hennes camisole av silke framför det lilla fönstret, så flortunn att månen lyckas skina genom tyget. Jag skulle säkert få gå på dagen om hon visste. För att inte tala om grytvanten jag har i förklädesfickan, virkad av sönderklippta remsor från hennes benkläder i bomull, de som hon har saknat sedan förra vintern. En enda gång har hon sett mig använda den, då när hon överraskade mig i dörren till köket där hon annars aldrig sätter sin fot. Jag tappade den heta kakformen i golvet. Det räckte som distraktion, så att jag kunde gömma undan vanten för hennes misstänksamma blickar.

Jag tvättar hennes kläder och jag vet mer om henne än någon annan. Mer än hon själv. Hon anar ingenting.