Jan Guillou kan slänga sig i väggen

I en tidigare artikel berättade jag om en syn jag hade på Hallundafältet för några år sedan. En ängel stor som ett höghus stod med utdraget svärd och lystrade till judisk folkmusik. Det sipprade blod från svärdet. I blodsdroppen överst på svärdet öppnades "valv efter valv i oändlighet". Jag såg framlidne Ingemar Hedenius 1908-1982 fastklistrad på svärdet. En blodsdroppe föll till marken. Jag såg också Herbert Tingsten 1896-1973. Två av Sveriges mäktigaste gudsförnekare. Döda. Ändå livs levande.

Hur kan då Gud förnekas? Gudsförnekelsens fotspår är enkla att spåra. Primärt angriper gudsförnekare Gud. Sekundärt angriper gudsförnekare den mänskliga egenskapen tro. Bemötandet kan antingen vara kallt och skarpt som hos Hedenius eller varmt och milt som hos Herbert Tingsten, men ändå alltid lika dräpande. Hedenius underminerade helvetesläran genom att beskylla den för att vara de kristnas undermedvetna hämndbegär, förklarade Gud och Kristus som skräcklikt dömande och kyrkan som en sekt. Detta var för 50 år sedan. Idag rapar massmedia upp deras åsikter. Tidigare på 1800-talet myntade Nietzsche att "Gud är död" och Karl Marx att "religionen är ett opium för folket".

Skaran av seriösa gudsförnekare finns även på Sourze. Malin Mechea Sourze 040811 simmar i Tingstens anda genom himlarna med öppna ögon och ser ingen Gud. Marcus Ottosson Sourze 041110 gör nästan som Karl Marx. Ersätter Gud.

Utanför letar å ena sidan psykologer efter en lämplig diagnos i DSM-IV där den paranoida-schizoida positionen ligger till grund för en diagnos som uttrycker tron på Gud som en vanföreställning eller hallucination. Å andra sidan står psykologen som en iakttagare av verkligheten. Artikeln "100 av 104 missbrukare dog" i SvD 041115 beskriver gudsförnekelse. Psykolog Björn Sallmén påbörjade en studie på ett LVM-hem år 1990. Han konstaterar att av 104 narkomaner är 100 döda. 2 är försvunna och 2 lever. En av dessa levande är dödligt sjuk. Den andra har blivit frälst. Hur förklarar då en psykologisk gudsförnekare detta? Jag får anta att de förnekar Jesus på samma sätt som judarna förnekar Jesus som Messias. Det vill säga: "Vi vet sedan tidigare att social stabilitet och ett tryggt boende är det som skyddar bäst mot återfall i missbruk".

Nu orerar också överklassvärstingen Jan Guillou i gudsförnekelsens fotspår, då han menar att den tredje personen i Gudomen, den helige Ande, är en uppfinning från ett kyrkomöte AB 031228. Ändå är Sverige sekulärt och långt bort från diskussioner om Gud i såväl folklig som praktisk politisk. Jan Guillou är inte troende. Ändå pratar han om Gud. Som tomte.

Hur kan då tron på Gud förklaras? Ingemar Hedenius menade att det symboliska språket är det lämpligaste uttryckssättet för att förklara Gud. Idag är det symbolisk interaktionism en vetenskaplig kritisk metod i socialpsykologin. Debattören Göran Greider definierar tron som poesi, eftersom Jesus lagom avmätt presenterade sig för honom i köket. Martin Heidegger 1889-1976, Charles Pierce 1939-1914 och Jürgen Habermas förnekar inte det andliga. De definierar det. Det är en dimension över vetandet. Det andliga utrymmet, det andliga perspektivet, den andliga dimensionen. Tro och övertygelse. Nästan som politik. Nästan som varandet. Livsfarligt.

Nu en kort historisk återblick. Jag minns själv hur jag mötte den helige Ande. Det var sommaren 1984 på en konferens i Vårgårda. Innan var definitionen av Gud endast ord från en kristen magister som prioriterade Gud före sin hustru och sina barn. Oviktiga för en gudsförnekande tonårig som gillade kampsporter, kläder och tjejer. I likhet med Guillou var jag institutionsplacerad i sörmländska myllan. Då som missanpassad förortsunge på Lövsta skolhem 1984-1986. Fick mer stryk än honom. Såg mer. Vet mer. Bär mer. Kan med ord bränna SiS levande - om jag vill i bitterhet - men avstår. Det var min mellanstadiemagister som tog mig till det kristna lägret. Han var diskret och vänlig. När de fromma människorna helt plötsligt försvann in i olika seminarietält blev jag nyfiken. Jag hade aldrig varit på ett kristet möte. Vid tältöppningen möttes jag av en stark atmosfärspersonlighet. Mina inre öron öppnades för en kort stund. "Jag ÄR den helige Ande", så rösten. Jag gick därifrån. Förundrad. Resonerade att jag lägger min röst på Gud när jag blir pensionär.

Idag, 20 år senare, är den helige Ande den samma. Hon andas med mig i varje andetag. Är tillgänglig. Fördelar sig som den tredje personen i gudomen, som både är människans vän och hjälpare. Lik en duva och lik en mor som vaggar sitt barn. I frid. I ödmjukhet. I det fördolda. Som hatar strid. Som hatar krig. Trots att jag är krigshärjad och har djupa bombkratrar i själen. Och gillar debattera.

Duvan är även en tyst beundrande vän till många feminister.

"Tro allena".

Av Peter Soilander 23 nov 2004 13:07