Enhörningsdrömmar

Utanför fönstret faller snön. Med fjäderlätta fingrar stryker snöovädret över gatorna. Det bildas vita drivor på hustaken och världen sveps in i ett täcke av vinter och kyla. Hela dagen har det snöat och när natten kommer anländer min ständiga följeslagare; ångesten.. Ute anas dimmor av snö som ritar dödliga rosor på fönsterrutan. När jag sitter i mörkret och andas tätnar dimman. Allt är stilla, allt är tystnad. Jag öppnar fönstret och tittar ut över staden. Stadens ljus har långsamt bäddats in i ljuddämpande isoleringsmaterial. Staden har tystnat, väntar. Tiden går långsammare och långsammare tills klockan stannar. Jag väntar och drömmer. Det är tiden mellan sömn och vaka. Snart kommer han, jag vet att han är på väg.

I drömmen faller snön i allt tätare moln. Bland de geometriskt perfekta snöflingorna där en enda inte är lik en annan anas ett mönster. Och plötsligt tar snömolnet gestalt i silverskimrade skuggor. Där står han. Den silvervita enhörningen skapad av natten och andas mot rutan. Han som jag har väntat på och som jag fruktar. Kylan tränger in i rummet men jag vet att jag drömmer så¨jag lämnar fönstret öppet. Spetsen av det silvervita hornet vidrör min hand. Det är en varelse äldre än tiden som klivit ur drömmarnas värld och materialiserats bland snöflingorna. Ren, vit och evig. Mina kalla händer darrar. Enhörningens nos är mjuk som siden. Andedräkten varm som solsken. Natthimlens stjärnband glittrar i hans ögon. Evigheten anas i hans ordlösa tal. Och han vet, han förstår. Jag vill inte att han ska gråta, men han böjer sitt huvud och tårarna faller som silverdroppar till marken. Där de träffar smälter snön. Och han förlåter. Han gråter över tystnadens totala makt. Och över ångestens mörker. I hans ögon vilar uråldrig visdom och förståelse lika evig som natthimlens ljus. Det är ett möte mellan världar. Jag vet att jag drömmer, för i vaket tillstånd sker aldrig under. I verkligheten jagas inte ångesten på flykt och där gråter ingen över mig. I verkligheten skulle enhörningen bara vara ett suddigt moln av snö som slår mot fönstret. Men vad är verklighet och vad är dröm?
Och var är skiljelinjen mellan dem?

Sakta avtar snöfallet. Vinden blåser upp och det förvandlas till en stjärnklar natt. Ute vilar vita tysta drivor och lugnet sänker sig över världen. Ännu en liten stund är magisk. Och ångesten har flytt för enhörningens tårar. Mörkret är förvandlat. I den tystade tidens evighet får jag ro. Och innan jag sluter ögonen ser jag en skugga. Ett eko av en silvervit skugga i en dröm. Och jag vet att jag är förlåten. Men det är bara i drömmar som enhörningar finns...eller?

Av Ninna Bengtsson 18 nov 2004 18:31