Polisen kunde inte hjälpa mig...

Jag hade bestämt mig för att göra en polisanmälan.

Mitt x hade besöksförbud med ändå fortsatte han att trakassera mig på olika sätt sedan han blivit kränkt och besviken av att jag avslutade vårt förhållande.

Den här gången gällde det att han per brev hotat mig att kopiera och sprida brev som jag skrivit till honom när vi vistades åtskilda under en längre period. Det var erotiska noveller vi skrivit till varandra och dem skulle han sprida på mina barns skola. Givetvis skulle det framgå att novellerna var författade av barnens mamma, alltså mig.
Om jag överlämnade en summa pengar 10 000 och en del ägodelar han saknade och trodde jag hade skulle detta inte ske. Jag hade en vecka på mig.

När den tjocke poliskommisarien ringde upp mig och med myndig röst meddelade att jag skulle infinna mig på förhör, svarade jag att den dagen inte passade mig och att jag dessutom ville ha med mig en stödperson från socialtjänsten.

- Lilla damen har inget att välja på sade han, hon ska infinna sig här i morgon och några socialkärringar ska vi inte ha med!

Jag gick dock inte med på detta och efter en stunds dividerande kom vi fram till att jag kunde ansöka om ett målsägandebiträde som kunde få följa med mig och stödja mig i "förhöret". Det var ju faktiskt jag som skulle göra en anmälan!

Förhöret som följde var bland det mest kränkande jag varit med om. Det skulle utredas exakt hur jag uttryckt mig i de kärleksbrev jag skrivit till min ex pojkvän. Hade jag använt fina könsord? Han gav mig sedan flera olika alternativ på mannens könsorgan och bad mig tala om vilka jag använt.

Polismannen poängterade också att han var väldigt snäll mot mig och att jag skulle vara glad att min anmälan inte gällde våldtäkt för då hade snacket gällt centimetrar.

Min advokat avbröt förhöret en gång och då fick hon en utskällning och polismannen sa att: "här är det jag som bestämmer om vi ska avbryta!"
Han sade också att jag absolut inte var en sämre människa för att jag satt på "fel" sida skrivbordet och han på "rätt". Nej, nej, vi var lika värda, sade han. Jag undrar om han behövt säga det om han verkligen tyckt det.

Jag kände mig fruktansvärt obehaglig till mods och det faktum att min ex pojkvän faktiskt hotat mig och utpressat mig verkade inte intressant. Det enda viktiga var att utreda vilket språk jag och mitt ex använt sinsemellan och vad jag var för en slags person.

Till sist rådde han mig att ta tillbaka anmälan för att "rättegången skulle bli mycket, mycket obehaglig med närgångna frågor och mitt ex skulle kanske sitta och hånskratta åt mig."

När jag och min kvinnliga advokat pratade efteråt gjorde hon ganska klart för mig att eftersom jag är kvinna och dessutom mamma kunde en anmälan som denna göra mer skada än nytta. Det kunde bli en historia som jag kunde bli uthängd på ett negativt sätt för, för mig och barnen. Hon bad mig tänka över om det var värt det eller om jag inte skulle försöka glömma och gå vidare. Hade jag däremot varit en man, sade hon att saken skulle blivit sedd på ett helt annat sätt och att hon då inte skulle avrått mig.

Jag bestämde mig för att inte gå vidare och åklagaren valde då att inte väcka åtal. Jag kände mig helt rättslös och dessutom blev jag fruktansvärt rädd för hur vi kvinnor blir bemöta i samhället och av myndigheter. Jag upplevde inget som helst stöd eller hjälp i detta läge. Jag förstår att kvinnor inte anmäler övergrepp, det känns ju helt meningslöst!

Kan tilläggas att mitt ex har ett långt brottsregister och att jag tidigare anmält honom för bla olaga hot, olaga tvång, misshandel, skadegörelse. Han var alltså känd av polisen och satt vi tillfället för det här förhöret häktad för andra brott. Ändå var det så trögt för mig att få gehör för min anmälan.

Har tidigare fått mkt stort stöd och hjälp av enskilda poliser men i det här fallet och av den här polismannen fanns inte mycket uppmuntran att få. Han talade bland annat om för mig att trakasserier via internet vilket mitt ex också utsatte mig för är så tröttsamt för polisen och svårt att komma åt. De stackars poliserna orkar helt enkelt inte med det.

Vad jag efterlyser är en större rättsäkerhet för oss kvinnor som blir utsatta för våld och hot från närstående.
Poliser och förhörsledare som kan stödja och uppmuntra.
Det är väl ändå inte meningen att de läs männen ska komma undan med detta?

Fy för rättsamhället Sverige: Det stinker!

Av Christina Alfredsson 17 nov 2004 12:10