Kom tillbaka, Anna!

Ett fullsatt Olympen i Lund. Spelningen skulle ha börjat för en kvart sedan, och allas blickar var riktade mot scenen. På rad nummer sex, plats arton, satt jag redo att avnjuta min fjärde konsert med Lars Winnerbäck.

Till slut kommer någon in på scenen och lyfter gitarren som står prydligt placerad där. Men det är inte Lasse - det är någon annan. Det är en kvinna, och utan att säga ett ord slår hon an gitarrsträngarna, och börjar sjunga. Och från just den stunden förstod jag att resan från Norrköping till Lund skulle vara värd varenda krona. Hon sjöng något om en ny hemlighet hon hade hittat. Och hon gjorde det med en röst som var både spröd och stark på samma gång. Ledigt dansade fingrarna över strängarna, och jag satt som i trans. Vad var detta? Vem är hon? Är hon känd? Hur kan jag ha missat henne?

Mellan hennes första och andra låt berättade hon att hon hette Anna Ternheim och gästade Lasses konsert. Sedan satte hon igång igen. Hon spelade och sjöng, och jag kunde inte släppa blicken från hennes röst, som gick runt i lokalen likt en ängel. Hon sjöng vidare, några låtar till. Och när hon till sist under taktfast applåderande vandrade ut ur lokalen var det för att inte komma tillbaka. I stället kom Lasse in på scenen och applåderna stegrades. Vad står på? tänkte jag. Ser ni inte att det inte är Anna som kommer in; det är ju bara Lasse? Och missförstå mig inte nu, jag älskar Lars Winnerbäck, det var ju därför jag var i Olympen den där kvällen. Men jag levde i ett längtansfyllt vakuum. Min längtan var ut till skivsigneringen, ut till Anna Ternheim.

Efter en evighetslång kö och ett taffligt försök att förklara hur bra jag tyckte att hon var tog jag till slut emot min signerade skiva ur Annas hand efter konserten. Skivomslaget doftade av höst, precis som hennes låtar hade gjort några timmar tidigare.

Dagen efter var jag inne i en skivaffär i Lund. Som av en slump möttes jag av Annas sång igen. Jag letade upp hennes skiva, men något var fel - det var inte skivan jag köpte av henne dagen innan. Detta var en limiterad dubbel-cd med akustiska versioner av låtarna! Hur skulle jag kunna leva utan den? Det skulle jag naturligtvis inte, och jag fick köpa den också. Med hennes signerade skiva - och hennes osignerade - log jag hela vägen från Lund hem till Norrköping, och "a french love" spelades om och om igen. I hörlurarna. Och inne i mitt huvud.

Sedan jag kommit hem från den där konserten i Lund har jag insett ett och annat. Anna Ternheim ligger på Tracks-listan, och hennes album är ett av de bäst säljande i Sverige just nu. "a french love" snurrar vidare på skivtallriken. Fortfarande. Hon är inte en hemlighet för någon, hon är inte min hemlighet. Hon är inte någon fransk kärlek heller. Hon är bara kärlek. Oj, skrev jag bara? Hon är ju hösten, hon är ju det vackraste jag hört live.

Vi tar om det. Hon är kärlek. Så otroligt mycket kärlek.

Av Henrik Möllberg 10 nov 2004 12:13