Weaker at home, hated in the world

Klockan 2 på natten, svensk tid, inleddes de tv-sända valvakorna, och när jag klockan 8 på morgonen släckte lampan och kröp långt under täcket var det med vetskapen att världen sannolikt får stå ut med George W. Bush i fyra år till. När jag vaknade tre timmar senare var det inte mycket som hade förändrats. Dimman hade lättat, det var lite ljusare ute, och jag var inte lika trött. Men ni, det amerikanska folket, hade lik förbannat röstat fram samma president som för fyra år sedan. Ni hade fortfarande röstat fram George Bush.

Nog för att vapenkåta amerikaner och den amerikanska drömmen är något helt annat än vårt arv av socialdemokratiskt snällkollektivistiskt tänk, men ändå? Världen gillar inte Bush, betyder det ingenting för en amerikan? Betyder det inget att vara en respekterad samarbetspart i världen?

Och nog för att vi inte förstår alla dessa God bless you fellow americans, God bless you Florida, God bless you hit, God bless you dit. Religionen är stor i Amerika, och moralpredikningar om abort och homosexuellas fortsatta brist på rättigheter får ett helt annat fäste där än i det humanistiska och politiskt korrekta Sverige, men ändå? Kan inte tankarna om de liberala friheterna ens tränga in och gripa lite tag i ett bultande isolationistiskt USA-hjärta? Inte ens på valdagen?

Den ekonomiska politiken skall vi inte tala om. Den ekonomiska koncentrationen koncentrerar också makten. Detta gäller även medierna i USA. Snart kommer ni att få ännu lite svårare att sålla i det subjektiva mediabruset, styrt av ekonomiska intressen i stället för den idealistiska synen på demokrati och frihet. Röstade ni inte bort lite demokrati från ert redan urusla valsystem nu?

Och kriget mot terrorismen. Ni säger att ni är i krig mot terrorismen, men i så fall kommer ni att vara i krig för överskådlig framtid. Det är inga temporära lösningar vi ser, det är ett steg åt fel håll. Ett steg åt fel håll med all den inskränkta integriteten, det sinande privatlivet i statens tjänst.

Det som bedrövar mig är att ni går åt fel håll. Ni väljer vapen och en kompromisslös väg som bygger på att alla skall vara rädda för er. Alla nationer på väg åt fel håll bedrövar mig, men alldeles särskilt gör det det när det är världens mäktigaste och starkaste nation som gör det. Ni har tagit ett steg bort från resten av världen, och fört människorna ytterligare ett steg bort från varandra.

"Four more years, four more years" skanderar Bush-anhängare stolt i dagar som dessa. Ni har tyvärr rätt. Ni har gjort ert val. Ni är kluvna, men stolta. Ni tror att George Bush är den rätta att leda ert land. Men ändå, kan ni inte bara öppna era ögon och titta på resten av världen, och kanske få lite perspektiv?

Han säger att han slår hårt mot de som vill skada ert land. Men ändå?

Av Henrik Möllberg 07 nov 2004 23:01