En kärleksförklaring

Vi tyckte väldigt mycket om varandra, och gör det än idag. Den stora åldersskillnaden har aldrig påverkat oss.
Idag har jag hunnit bli trettiotvå år och du är inne på ditt sjuttioförsta.

Första gången jag träffade dig var jag fyra år.
Det var fest hemma hos min pappa och där fanns mat, dryck och massor av människor - och så du.

I allt virrvarr så fann vi varandra. Du stoppade raskt in mig under tröjan och skrattade högt och hjärtligt och kramade mig hårt.
"Nu fångade jag dig allt!"

Jag kände din parfym och din varma mage.
Trygghet.
Jag var fast.

När jag var fjorton så kröp jag upp i din soffa och deklarerade att "nu ska vi prata om killar - du börjar!"
Och det gjorde du. Sedan åt vi pannkakor.

Jag var ditt extra-barn brukade du säga. För även om du hade tre egna döttrar så fanns det alltid plats för mig.
Ibland när du ringer mig så säger du "hej det är mamma..." och då skrattar vi, för vem bestämmer vad en mamma är och när man har rätten att kalla sig det?

För några år sedan skulle jag presentera dig för nya vänner och utan att ens fundera så säger jag "det här är Catrine, vi är gamla barndomsvänner". Det uppstår ett utbytande av snabba blickar bland de som inte känner till vår historia, och då börjar vi skratta - igen.

För vi skrattar mycket, Catrine, och jag uppskattar det verkligen. Din livsglädje, nyfikenhet och stora kärlek till dina nära - det värmer verkligen.

Du inspirerar mig! Min kärlek till dig Catrine, min kära vän, kommer att bestå. Jag kan inte säga "tills döden skiljer oss åt", för vi vet ju båda två vad vi anser om den saken. Vi två kommer att mötas igen och igen och igen...

Av Sandra Gustafsson 03 nov 2004 12:48