MAMMA, KOM TILLBAKA!

Jag bryr mig! Om hon ändå kunde förstå det.

Det värsta som skulle kunna hända är väl att förlora sina nära? Med förlora menas oftast att de dör tragiskt i förtid, alltså innan de hunnit med sitt liv och skrumpnat ihop och blivit riktigt gamla. Annars skulle de bara sluta leva vid 80, men vilket fint liv det var sedan, så långt och innehållsrikt.

Men vad händer när de inte dör, utan går förlorade ändå? Vad händer när de går omkring därute helt och hållet levande men utan att vara här och nu? Det händer att sjukdomar berövar oss våra nära, hjärnan försvinner likt en hårddisk som formatteras, men det är ändå inte sådan förlust jag menar.

Vad händer med dem som slutar? Slutar att bry sig, slutar ta hand om sig, slutar att ta ansvar?

Mina frågor hopar sig och jag kommer inte fram till något svar annat än att jag ingenting kan göra åt situationen. Jag kan inte gråtande böna eller be, jag kan inte bryskt tvinga, jag kan inte ilsket skälla eller bara uppgivet strunta i det. Jag kan önska, men det är lika stor alternativt liten chans som att vinna på lotto. Jag kan acceptera, fast det är så djävla svårt, en människas fria val att göra som hon vill kan vara helt åt helvete fel och ändå måste jag stå vid sidan om och titta på. Tro mig, jag har provat alla de olika metoderna utan framgång och jag skulle gärna försöka med något annat, men det finns inget. Antingen går det eller så går det inte. Vad ska jag göra? Låta naturen ha sin gilla gång, låta det jag inte vill hända. Blunda och hoppas att det inte går så illa som jag inbillar mig att det kommer att göra. Lita på att hon lyckas med något som närmast verkar vara ett mirakel.

Jag har en mamma som har slutat att bry sig, som inte inser att hon är det mest värdefulla jag och min syster har. Som helt och hållet går in för det hon bestämt sig för, utan att självkritiskt granska sitt agerande och ändra på något innan hela livet faller i bitar och inte går att rädda. Som snart har låtit hela sitt liv sjunka genom en sankmark av skulder och hopplöshet.

Varför jag bryr mig? Av kärlek, avundsjuka, skam och skuld.

För att jag älskar henne, hon bar mig och min syster, närde oss och var gudinnan vi såg upp till under vår uppväxt.
För att jag vill vara den hon prioriterar, den hon vill spendera tid med, den hon tänker på och bryr sig om.
För att min mamma inte ska vara en trashank, med hål i sina gamla kläder och utan medel att klara sin vardag. För att det gör så ont att se henne slita ut sig för absolut ingenting, iallafall i mina ögon, och att känna att jag inte kunde göra någonting.

Varför hon gör det? För att hon har en dröm. Hon vill att allt ska vara så vackert och fantastiskt, att hon ska hinna med allt och kunna behålla det hon en gång hade. För att hon lever i en förhoppning att hon, mot alla odds ska klara av en omöjlighet. Någon sa att den som ger upp sina drömmar lika gärna kan dö, men vad händer när ens dröm förvandlas till en mardröm som aldrig tar slut? Mamma kämpar sig djupt ner i en kvicksand i sin egen verklighet, långt bort från samhällets normer och regler.

Ska jag vara glad att min mamma är unik, på sitt eget speciella sätt? Hon sparar på allt som kommer i hennes väg. Hon tar sig an så många djur att hon inte hinner ta hand om varken dem eller sig själv. Hon har inte tid att träffa mig eftersom hon har så mycket annat att göra. Hon har inte tillräckligt med inkomster för att täcka sina utgifter. Hon kommer inte att orka med resten av sitt liv om hon fortsätter så här. Så antingen ger hon upp sin dröm, men det är som att dö för henne, eller så fortsätter hon tills hon dör.

Förlorat henne, det känns det som om jag gjort.

Jag som bara önskar mig en helt vanlig mamma, som bakar bullar och läser tidningar. Som har tid och ork, som bryr sig.

Om mig och min syster, och om sig.

Av Elvira Vång 27 okt 2004 22:55