Glöm borgerlig regering!

Ett regelbundet återkommande fenomen i svensk politik är att de borgerliga i mitten av en socialdemokratisk mandatperiod har höga opinionssiffror. Ofta tom högre än den sittande regeringen inkl stödpartierna. När valet närmar sig besinnar sig dock de som för sin försöjning är helt beroende av trygghetssystemen. Man biter som bekant inte den hand som föder en. Och sedan är allt som vanligt igen. Sällan bryts detta mönster.

Den nye moderatledaren försöker nu närma sig denna växande och tongivande del av befolkningen. Moderaterna talar inte längre om systemskifte och stora skattesänkningar. Man uttrycker numera sitt gillande av såväl AMS som att facket har hand om arbetslöshetskassorna. Det är en rejäl 180 graderssväng. Men den är på sätt och vis förstålig.

Antalet helårspersoner som 2003 försörjdes med offentliga ersättningar och bidrag var 1.033.000 enligt SCB. Till detta kommer bla hundratusentals personer där arbetsgivaren fn betalar sjuklön upp till tre veckor. Sjukersättningen höjs from 2005 till 80 procent av lönen upp till 7,5 basbelopp. Efter reduktion motsvarar det en månadslön på 19.700 kr. Finansdepartementets egna experter har beräknat att för en familj med två barn så lönar det sig först vid en inkomst på 24.400 per månad för någon att övergå från socialbidrag till arbete. En målmedveten och mångårig socialistisk politik har medfört att fler och fler, på olika sätt, blivit totalt beroende av det offentliga för sin försörjning. Till detta kommer förändrade attityder vad gäller bla sjukdomsbegreppet. Stora delar av befolkningen - enligt RFV - anser att exvis trötthet och familjeproblem är skäl nog för sjukskrivning.

Välfärdsstatens trygghetssystem har, som författaren Anders Isaksson s skriver, befriat många från tvånget att arbeta. Eftersom a-kassan, sjukförsäkringen, förtidspensionen och socialbidraget fungerar som både alternativa och legitima försörjningssystem har arbetet för allt fler reducerats till en option på rätt sorts arbete till rätt sorts lön på rätt avstånd från hemmet.

Den nuvarande regimen utlovar ständigt mer fritid och trygghet, inte arbete. Friåret som införs över hela landet from 2005 ser ut att bli en formidabel succé. För att ett parti skall vinna makten i ett samhälle med sådana värderingar och där fletalet anser att staten inte bara är alla goda gåvors givare utan också skaparen av välfärden, kan man inte gå till val på stora skattesänkningar, mer arbete och minskade bidrag. Även om borgarna, mot förmodan skulle vinna nästa val, blir glädjen kortvarig om man skulle försöka ge sig på några mer omfattande förändringar i trygghetssystemen. Allt för många människor, även de med fullt normala arbetsinkomster, är så totalt beroende av systemen att minsta ändring skapar stora problem.

Anta att ett parti anser att vi börjar nå vägs ände med ett skattetryck på 63,8 procent på utbetalda löner för löntagare mellan 20-64 år som statliga Konjukturinstitutet redovisat. Anta vidare att detta parti skulle gå till val på följande förändringar.

- Prioritera sjukvård, utbildning, äldreomsorg och rättsväsende.
- Det skall ske på bekostnad av övriga bidrags- och transfereringssystem.

Någon som tror att man vinner regeringsmakten på ett sådant budskap? Inte i Sverige i alla fall. Men förr eller senare kommer svenskarna att tvingas till en liknande prioritering. Men det kommer inte att ske frivilligt utan sannolikt i samband med en ekonomisk kris och då under oordnade former. Vilket parti som kommer att få äran att genomföra förändringen? Socialdemokraterna så klart!

Men långt före att detta sker har de fattiga länderna i Balikum samt Polen uppnått en väsentligt högre levnadsstandard än svenskarnas. I den inlärda hjälplöshetens land tar alla förnuftiga beslut extremt lång tid och måste dessutom alltid ske under galgen och med hänvisning till ett yttre tvång från en okunnig omvärld.

Av Lars Nilsson 25 okt 2004 21:22