Att leva i Israel-Palestina konfliktens vardag

För den som bor i Sverige är det kanske svårt att förstå hur Israels judiska befolkningen och sådana som jag som inte är judar men som befinner sig på den judiska sidan av konflikten kan leva på som vanligt utan att dagligen engagera sig i det palestinska lidandet. Oacceptabelt som det kan verka är skillnaden stor mellan att leva i Sverige och se bilder från Gazaremsan och att leva i Israel, även om man tillhör den priviligierande judiska gruppen. Skillanden mellan gröna, vackra, välordnade, jämställda och välmående fortfarande ett av länderna med den högsta levnadsstandern i VÄRLDEN hur mycket lågkonjuktur Sverige än befinner sig i Sverige och Gazaremsan är hundratals gånger större än skillnaden mellan livet där och här i Israel. En svensks reaktion när han ser hur folk bor där är chock, för en Israel känns det inte som en annan planet, utan standarden där är inte så mycket under det sämst ställda i Israel, och nu menar jag även ur den judiska befolkningen.

För en svensk som lever i vetskapen om att även de sämst ställda i de egna landet har tak över huvudet och mat på bordet och där skillnaden mellan medelsvensson och den rikare delen av befolkningen är storleken på huset, och antalet bilar och utlandssemestrar är det svårt att förstå hur man lever i ett land där skillnaden mellan svensson eller Cohen i det här fallet och de som inte når upp till medelinkomsten är pengar till alla skolböcker-eller inte, fralla med pålägg till skolan-eller inte, nya kläder-eller inte, råd att ha elementet på om vintern-eller inte, telefon hemma-eller inte, mat på bordet-eller inte. När det är lågkonjuktur i det här landet vilket det varit sedan den senaste intifadan bröt ut drar inte medel-Cohen in på lyxvarorna, utan familjer som hitills lyckats hålla huvudet över vattenytan skjunker plötsligt och vet inte hur de ska få pengarna att räcka till det nödvändigaste. Och här finns inget socialt skyddsnät att tala om. Dukar du under finns ingen som hjälper dig upp. Själv bor jag utanför Netanya på en kibbutz. De som bor på kibbutzer och Moshaver i Israel är inte alls en opriviligierad grupp av människor och man förväntar sig inte finna familjer här som inte får ekonomin att gå runt. Ändå fick jag veta av en väninnan att en grupp som startats nyligen för att frivilligt stödja familjer i nöd delar ut mat till 28 familjer i vår närhet. Varje fredag plockar det ihop kartonger med livsmedel som skänks av matbutiken här i närheten och av andra frivilliga. Lådorna delas ut genom att de ringer på dörren för att signalera att lådan levererats. Familjerna som tar emot gåvan träffar aldrig utdelarna, ett system som tyder på dessa familjers svårighet att tackla den situation de ställts inför.

Till helgerna i det här landet finns det i nästan varje matbutik en låda vid utgången där folk som varit och handlat lägger ned basvaror som det handlat extra till nödlidande. Den som läser detta kanske börjar tycka att jag kommit från ämnet och känner sig osäker på vad det är jag vill få sagt med allt det här. Jag har själv svårt att reda ut mina tankar men vad jag försöker förklara är att den svensk som har svårt att förstå judarnas likgiltighet inför palestiniernas problem ofta är ovetande om det problem som den egna judiska gruppen befinner sig i. Allting är relativt, även lidande, och när de sociala problemen är så svåra inom den egna gruppen att man vid varje helg det är alltid då debatten om sociala problem sätter igång i "knesset" ser föräldrar gråta i TV för att deras situation blivit ohållbar och de inte längre ser någon utväg och därmed förlorar all stolthet och finner sig vädja till makthavarna genom TV-rutan, då är det svårt att komma ihåg palestiniern som får vänta i timmar vid en vägspärr varje dag för att överhuvud taget komma till jobbet. Han eller hon kanske ändå bara är på väg att spränga sig i luften eller smuggla över sprängämnen som används i samma syfte.

Israel är ett land i krig och då man krigar har man inte tid att tycka synd om fienden, man har nog med sina egna problem. Med detta inte sagt att man har rätt, men sådan är verkligheten när man bor i ett konfliktfullt land. Det ska mycket till att behålla sin integritet och hålla fast vid en hög moral. Jag rättfärdigar ingenting, jag försöker bara förklara hur lätt det är att se vad som är rätt och fel när avståndet till konflikten är långt. Ju närmre man kommer slagfältet, desto svårare är det att urskilja helhetsbilden och desto lättare är det att man håller fast vid det man själv ser sker runt omkring en utan att ta med hela situationen i beräkningen. Både judarnas och palestiniernas situation är tragisk, och båda sidor har rätt när de anklagar varandra för grymhet. Det är kärnan i denna konflikt och anledningen till att den är så svårlöst. Att döma på avstånd hjälper ingen, samtidigt är nog ingripande utifrån det ända som hjälper eftersom det för de flesta inblandade är nära på omöjligt att sympatisera med den andra sidan.

Av Eva Lupin 25 okt 2004 00:08