Jag är livrädd varje fredag

Att juryn är hård är väl ingen direkt hemlighet. Många reaktioner har uppstått då "de fyra" yttrat sin mening angående hoppfulla människors karisma och sångröst. Tårar har fallit, pikar haglat och tröstkramar har givits ut, både givmilt och i överflöd. Människor i alla åldrar har ställt sig öga mot öga med "terrorjuryn" som de så fint har kallats. En efter en har kommit ut med spruckna drömmar och tårfyllda ögon. Men så finns de som fått bra kritik, däribland jag själv! Jag fick höra både det ena och det andra, mycket negativt men det positiva övervägde.

Det var då det. Nu har situationen ändrats lite grann måste jag tillstå. Från att ha fått bra kritik på min första audition i Karlstad, har jag nu de senaste fyra veckorna kommit att bli lite av juryns hackkyckling. Att få dålig kritik är väl inte så farligt om man bara får den från fyra personer kan man tycka. Även om juryn inte vill ha mig kvar i tävlingen, så finns det tydligen en publik därute som vill det! Det är väldigt kul! Men vetskapen om att man ska bli sågad jämns med fotknölarna efter sitt framträdande är ingen direkt peppande känsla då man ska kliva på scenen med ett stort leende, stolthet, självsäkerhet och skyhöga klackar. Jag är livrädd varje fredag och har svårt att sova natten innan. Att välja kläder är bara inte att tänka på, så den uppgiften lägger jag på vår stylist!

Jag känner starkt för att lägga av ibland. Tanken på att fortsätta är skrämmande och motbjudande vissa stunder, men något får mig ända att fortsätta. Det måste vara njutningen att få så mycket uppmärksamhet. Men när arbetsveckan går mot sitt slut och fredagen närmar sig känns inte behovet av uppmärksamhet så stort längre. Ångesten smyger sig sakta på, och känslorna av obehag och nervositet bolmar upp som ett stort moln inombords. Är faktiskt livrädd när jag kliver ut på scenen, även om det kanske inte ser ut så. Jag försöker verkligen ge intryck av att vara stark och orädd, men i själva verket vill jag bara springa och gömma mig! Vet inte hur många gånger personalen som jobbar med oss har fått göra sångövningar med mig två minuter innan det är min tur i rampljuset. Jag önskar att juryn någon gång fick kliva på scenen, i kläder de inte valt själva, sjungandes till en bakgrund de hört cirka tio gånger i hela sitt liv, med flera ton smink- och hårprodukter på sig så det känns som om hela Max Factor-koncernen kletat på hela sitt sortiment, inför över en miljon tittare i direktsändning. Jag kan garantera att inte heller deras framträdande varit fläckfria och klockrena. Men trots allt så har jag själv gett mig in i leken och då får jag givetvis tåla det. Tycker inte om människor som bara är ute efter att ömka sig själva så det är definitivt inte det jag är ute efter. Ville bara berätta lite om hur det känns. Jag vill också passa på att hälsa till alla er som tror på mig och ge er ett stort tack! Älskar er Wasanthi och Sputnik!

Kram Stina

Av Stina Joelsson 22 okt 2004 01:02