Linda

- Jag är kär i dig, sa hon

Det kom som en chock. Jag hade berättat för henne, flera veckor tidigare att jag var kär i henne men då hade hon avvisat det och sagt att hon inte var kär i mig utan att hon kände för mig som man känner för en bror eller familjemedlem.

Jag hade varit full och ringt upp henne och berättat precis allt, hur jag kände för henne. Jag sa som det var, att jag hade varit kär i henne i ett halvår. Det hade varit jobbigt att vara så uppe i någon och inte få gensvar, att det hölls hemligt för jag inte vågade berätta det. Det var lite tungt dagen efter telefonsamtalet för jag hade varit rejält berusad, och det skulle bli jobbigt, kanske pinsamt, att träffa henne i skolan igen. Jag åkte till skolan den morgonen men jag vände i porten och åkte hem igen. När jag kom hem - jag bodde hemma hos min mamma - så slängde jag mig i soffan och satte på en cd-skiva med Vladimir Vyssotski och började drömma mig bort. Jag drömde om Linda, hur vi skulle kunna få det, skaffa familj, gifta sig oss och så vidare. Jag skulle älska henne hela livet och hon mig. Min kärlek till henne skulle aldrig ta slut, det visste jag med säkerhet.

Det är konstigt med förälskelser. Man kan gå helt upp i någon. Älska doften från den personen, tänka på henne hela tiden och så är man glad om hon uppmärksammar en på något sätt, pratar med en eller tittar på en.

Jag kunde sitta bakom henne i klassrummet och bara titta på hennes nacke och rygg. Det var det vackraste jag sett och jag ville röra vid nacken, drömde att jag gjorde det.

Jag gick ut andra året på gymnasiet. Det var examen, avslutning. Mina föräldrar och några från min släkt kom. Allesammans åkte ut till Nacka där min Pappa bor med sin nya tjej, mina föräldrar är skilda. Efter några timmar var jag tvungen att lämna alla som hade kommit. Vi i klassen skulle ha en egen avslutning hemma hos en tjej i klassen. Hon bodde utanför stan så man var tvungen att åka tåget från Östra station. Några i klassen hade bestämt möte utanför Östra. Så vi samlades där och tog tåget, Linda var inte med.

Linda kom från Göteborg, jag älskade hennes dialekt. När vi kom fram till det lilla huset var Linda där. Hon hade studentmössan på sig och log glatt när vi kom. Det högg till i hjärtat när jag såg henne. Hon var underbart vacker där hon stod. Vi gick in i det lilla huset och där inne var det musik på. Jag satte mig i soffan med dom andra och öppnade en flaska rött vin. Jag märkte att Linda tittade på mig mer än vanligt, det verkade som om hon försökte få kontakt med mig.

När vi suttit och pratat och dansat och druckit upp allt gick jag ut. Linda kom tätt bakom mig och stoppade mig när jag hade gått en bit från huset. Hon tog mig på axeln och vände mig mot henne så vi stod mitt framför varandra.
- Jag älskar dig, sa hon
Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle göra så jag kramade om henne. Då började hon gråta.
- Varför gråter du? Frågade jag.
- Det känns så jobbigt och svårt för mig för jag ska resa hem imorgon och lämna dig, det känns inte bra.
Jag torkade bort tårarna från hennes ansikte och sedan stod vi bara och höll om varandra en lång stund. Tågen tillbaka till stan hade slutat gå så min enda chans att komma hem var att få åka med någon. Jag var tvungen att åka. Linda skulle sova över där. Så vi tog farväl och jag åkte bort från henne.

Kände mig väldigt konstig. Hon hade sagt att hon älskade mig. Det var ju min dröm. Det var ju det jag ville. Det som gjorde så ont var att vi kanske aldrig mer skulle ses. Hon skulle åka ner till Göteborg dagen därpå. Jag fattade det inte, skulle jag aldrig få träffa henne igen? Jag bad den som körde bilen att stanna och så gick jag ur bilen och började promenera hem istället, det regnade men jag brydde mig inte om det. Tankarna bara för runt i huvudet på mig, varför?

Aldrig mer ses, älskar dig, tårar.

Hon lovade innan vi skildes åt att hon skulle skriva till mig på tåget ner till Göteborg dagen där på. Jag blev våtare och våtare där jag gick i regnet. Jag gick i en och en halv timme innan jag kom hem. Då satte jag mig ner på en stol och bara tänkte och kände. Stockholm skulle bli så tomt utan Linda, jag fick nästan panik när jag tänkte på det.

Av Jonas Lindman 19 okt 2004 23:19