Bilden som påminner

Det är klass 1b på Wesley College i Dublin där jag var internatelev mellan 1952 - 1963. Med människorna på bilden växte jag upp och för drygt ett år sedan åkte jag till Irland och träffade dem för att fira 40-års jubileum sedan vi slutade skolan. När bilden togs var vi elva år gamla. Om ett år fyller vi alla 60 år! I juni 1963 tog vi motsvarigheten till den svenska studentexamen och gick skilda vägar ut i den stora världen. Två av dem är döda och två flyttade till Australien, tre till USA, fyra till England och resterande stannade kvar i Irland förutom jag förstås som numera bor i Sverige. Men när vi träffades igen, kändes det som om vi aldrig hade skiljts och de starka banden som vi skapade till varandra som barn när denna bild togs fanns kvar trots att de flesta av oss inte hade sett röken av varandra under decennier! Sedan skolträffet har jag tagit fram den här bilden många gånger och tänkt mycket på mina gamla vänner och funderat över hur vi påverkat varandra i början av livet.

Bilden påminner mig om mycket. Om hur vänskapen var solidarisk och inte går att jämföra med vänskapen man haft under det vuxna livet. Min bästa kompis var David. Han sitter bredvid mig på fotot. Vi lekte tillsammans med små leksaksbilar när vi var sju år gamla och vi tvingades , av en hispig lärare, att gå upp ur våra sängar mitt i natten en kall natt år 1957 för att stå i våra blåa skolmorgonrockar på balkongen, strax övanför platsen där bilden ovan tagits, för att titta upp i himlen och se den första ryska sattelliten "Sputnick" när den flög över Irland. Samma år grät vi tillsammans medan jag spelade balladen "True Love Ways" på pianot när vi hörde nyheten om att artisten och låtskrivaren Buddy Holly hade omkommit i en flygolycka i USA. David sov i sängen bredvid min säng i sovsalen. Vi brukade ligga vakna sent på nätterna och tala om hur vi skulle erövra hela världen när vi blev stora. En dag skolkade vi ifrån rugbyträningen för att i smyg gå på eftermiddagsbio och se en ny het film som just kommit ut. Den hette "Dr No" Den första James Bond filmen. Vi blev dökära i skådisen Ursula Andress! På tal om kärlek, det är den söta mörkhåriga flickan på bilden längst till vänsterbakom lärarinnan som var min allra första flickvän här i livet. Hon heter Diana. Vi blev jättekära men skildes åt när vi var 16 år då hon och hennes familj flyttade till USA. Flickan längst till höger bakom den manliga läraren hette Ethnie. Hon blev mobbad i skolan på grund av att hon var så smal, men hon spelade piano bra och vi blev kompisar genom vårt gemensamma musikintresse, något som retade mina killkompisar. Stackars Ethnie hade ett jobbigt liv som vuxen och avled i cancer för några år sedan. Jag tog med mig bilden och visade den för folk i kyrkans när jag spelade hennes favoritstycke av Mozart på orgeln vid hennes begravning.

Bilden påminner mig också om Arthur - Killen som sitter som nummer två till höger om den kvinnliga läraran i mittenraden. Han var klassens tuffaste kille som alla tjejerna slogs om. Jag minns honom som en stressig typ och det var stresset som tog hans liv när han avled i hjärtinfärkt vid 30 års ålder på 70-talet. Tjejen som sitter till höger om honom d.v.s. på hans vänstra sida heter Maysie. Hon var lång och såg ganska komisk ut. Vi killar skrattade högt när vi vid skolavslutningen hörde att hon skulle bli fotomodell. Hon blev inte bara fotomodell, utan hon blev supermodell och knäckte oss allihopa med sin skönhet även vid 58 års ålder när vi träffades i fjol!

Bilden har även bisarra minnen för mig. Jag minns den manliga läraren på bildens högra sida. Han hette William Devers. Han var en tuff typ som delade ut hårda straff när man misskötte sig. Jag minns hur han slog mig många gånger - en gång med knytnäven så att jag trillade omkull från ena sida aulan till den andra! William omkom i en bilolycka år 1966. Trots hans hårda tag mot mig blev det jag som höll tal vid hans begravning. Den kvinnliga läraren var min lärare i engelska. Hon gillade mina uppsatser och redan vid 14 års ålder tyckte hon att jag borde överväga att bli journalist - något som jag inte uppskattade då! Hon lärde mig allt om William Shakespeare, John Milton, James Joyce och den världsberömda 1900 tals författaren George Bernard Shaw som faktiskt gick i min skola några decennier före mig.

Bilden påminner om skolavslutningen som skedde sex år efter att bilden togs. Den var odramatisk. Inga rundturer på stan i lastbilar såsom svenska elever gör. Inget spritdrickande och ingen fest. Det är märkligt. Jag undrar varför vi inte gjorde någonting då och jag konstaterar att vi levt med varandra på nära håll i så många år att vi troligen tröttnade på varandra och helst ville gå vidare och skapa nya vänner. Och det gjorde vi, men en del av oss höll kontakten. David, som numera bor i Melbourne i Australien och jag har flitig kontakt per telefon och vår vänskap har aldrig upphört. Vi har delat vår glädje, sorg och allt annat trots avståndet. Vi har kvar var sin kopia av bilden.

När jag tittar på bilden påminns jag om att min skola fyller år just i dag. 159 år! Den grundades den 1 oktober 1845. En hel del framgångsrika personer har gått i skolan där. Professor Ernest Walton, som var den första att genomföra Einsteins teori om relativitet och skapa grunden till att dela atomen, gick där på 20 talet. Israels f.d. president Hertzog satt i samma klass på samma bänk som jag, dock något decennium före mig. När Hertzog intervjuades av irländska journalister i samband med skolans 150 års jubileeum 1995 talade han varmt om vännerna han fick som barn. Han berättade att han hade kvar en skolfoto som tagits på exakt samma plats som bilden ovan. När jag träffade mina klasskompisar efter 40 år visade det sig att vi alla hade en sak kvar från skoltiden - ja det var just var sin kopia av den här bilden!

Av William Butt 01 okt 2004 23:41