Moodysson, fyll hålet i nästa film

En bit in i filmen slår det mig. Det här handlar inte om en porrfilmsinspelning, inte helt oväntat är det en bihandling. Filmen handlar egentligen om förlust, om saknad, längtan, ur ett manligt perspektiv. Ett hål i mitt hjärta är en enda lång sorgesång över någon som gått förlorad - kvinnan, mamman, älskarinnan, livskamraten. De som sörjer är den vuxne mannen, pojken, sonen, älskaren.

Det gör mig upprymd att jag lyckas se förbi blodet, kräket, förnedringen och inte klampar ut halvvägs in i filmen, som hon gör på bänkrad åtta. Hon missar något viktigt, samtidigt blir hennes avvikelse en symbolhandling. Den frånvarande kvinnan. Hon har svikit, eller hur? Liksom filmens Tess, som fallit för trycket och skönhetsopererat sina blygdläppar för att bli ännu mer tillrättalagd. Liksom Erics mamma, som dör i en bilolycka när han är tre år. Liksom Rickards mammas som förnekade faderns övergrepp på sonen. Geko hade velat skära halsen av sin mamma redan när han var fem år gammal, av vilken anledning spelar ingen roll. Hon kanske aldrig såg honom?

De kvinnokön som exponeras i påträngande närbilder är symboliskt nog antingen naturtrogna attrapper av latex eller ett stycke kött på operationsbordet där sladdriga skinnflikar knipsas bort. "Fan vilken snygg fitta hon har fått, Tess!". Hon har blivit ett objekt och ställer upp på vad som helst för att bli bekräftad, sedd, älskad. Men där finns inga äkta känslor. När Tess erbjuder sig att bli Erics mamma, på låtsas, är det ännu ett försök att få känna sig behövd, men i själva verket blir hon ett substitut för något äkta som är förlorat. För evigt? Eric tar till och med själv på sig rollen som mamma för sin egen far.

Ett hål i mitt hjärta är en klaustrofobisk film i dokusåpa-land. Scenen är en lägenhet där ingen skulle vilja sätta sin fot. Kanske en metafor för världen som den ser ut, i alla fall genom Lukas Moodyssons ögon. Dörrarna är olåsta, man kan fly när man vill, men den sunkiga kvarten är ändå ett helvete dit man återvänder för att verkligheten utanför är för skrämmande tråkig. Symboliskt nog är det kvinnan med de opererade blygdläpparna som knackar på igen. Ett nytt försök, förnedringen är förlåten. För vilken gång i ordningen?

Thorsten Flinck ensam med en kamera i garderoben får "bikten" i Big Brother att framstå som amatörteater, trots att det senare ska vara "på riktigt" och Flinck är fiktion. Är han inte? Som vanligt undrar man om han spelar eller om han ÄR sin karaktär. Ingen annan hade kunnat göra rollen lika trovärdig. Det är mäktigt.

Lukas Moodysson ville inte prata om sin film inför premiären. Han hade lagat en maträtt och ville inte tugga den åt oss. Då är tanken att filmen handlar om sorgen över den saknade kvinnan lika god som någon annan. Vart tog hon vägen, Lukas? Och när gick det snett? Handlar det enbart om att hon blivit offrad, missbrukad, skändad av mannen eller har hon även lämnat scenen av egen fri vilja? Vad får det för konsekvenser? Skapar det ett hål i hjärtat?

Gör en film om hur man fyller det. Nu behövs hopp.

Av Anna-Carin Collin 27 sep 2004 13:28