Triumfens Egonblick

Vi, svenskarna alltså, gör rebelliskt motstånd mot bättre vetande. I alla fall mot bättre företags- och nationalekonomiskt vetande. Och i alla fall om vi får tro många i så kallade maktsituationer och andra experter. Vi andra, vanliga alltså, vi tror och gör lite som vi vill. Om någon folkpartist uttalar sig om att vi måste arbeta fler timmar, ja då straffar vi dem genom att lägga vår röst någon annanstans. Det visar sig genast i nästa Sifo-undersökning. Vi ger istället rösten till den som sänker spritskatten.
- Höj skatten på bensin och diesel, säger en annan. - Vi måste rädda miljön.
- Icke då, säger vi. Vi röstar på sänkta skatter, och kör sedan glatt iväg i våra törstiga statsjeepar.
- Vi måste sluta med torskfiske innan all fisk tar slut, säger myndigheterna.
- Nä, nä, det finns massor av torsk, säger fiskefolket och fortsätter att tråla upp tonvis medan vi andra glatt steker vidare på våra firrar.
- För landets bästa måste vi införa Euro, säger de styrande och de flesta av deras motståndare. Bäst för EU, för landet och därmed för oss. Lyssnar vi på det? Uppenbarligen inte. Som små upproriska treåringar lägger vi oss ner på marken och vägrar att ge oss. Vi röstar emot. Vi vill inte ha den där förbannade Euron. Vi gick motvilligt, och med knappast möjlig marginal, in i EU. Inte för att det var bra för landet, utan för att vi då kunde föra in så mycket öl och sprit att det räcker till minst en systembutik.

- Vi måste höja pensionsåldern så att vi har råd att ge framtidens pensionärer pension. Vill vi det? Pyttsan, enligt undersökningar vill de flesta sluta redan vid 55-60. Vi vill inte jobba längre, vi vill jobba kortare. För många är det skittrist att gå till sitt stressade, slitsamma och underbetalda arbete. Vi kommer förmodligen att straffa dem som tar beslut om det.

Jag kan verkligen förstå att Göran Persson inte vill ha så många folkomröstningar, men det hade onekligen varit väldigt intressant att se vilket land vi skulle leva i om alla beslut skulle tas på det sättet. Och om utfallet sedan följdes.
Det är lite märkligt att vi röstar på människor som skall styra vårt land men sedan inte följer deras råd när det är dags för folkomröstning. Det är ju till och med så att många tror och röstar på ett litet partis råd i en folkomröstning men samtidigt inte tror tillräckligt mycket på dem i ett riksdagsval. Vi har lyckats, vi vann, våra ego fick uppleva en smäll på politikernas blinda fingrarna. För vem har egentligen rätt? De styrande som vill en sak eller vi andra som röstar åt ett annat håll? Ändå är det vi som har röstat fram de som vi vill skall styra landet. Märklig ekvation och förmodligen något sund.

Av Gert Tjörnebro 26 sep 2004 11:02