Rosaröda strumpor och Sixten

Två coola tjejer i 15års åldern kliver på bussen. Tuggar blaséartat på varsitt tuggummi. Den ena tjejen håller en luddig vit boll under armen. Bollen är en liten hund med gnistrande hundögon, ni vet såna ögon som liksom drar till sig alla barn inom en radie på tio meter. Tjejerna börjar högljutt och smackande prata om hur jävla bra den och den låten med the Streets är och jävla bra han som sjunger är. De uppträder så världsvant och håller näsan i vädret. Bollen stretar lite och fäktar med ena tassen mot hennes Louis Vuitton-väska. Omärkligt rättar hon till honom, liksom studsar honom mot höften.

Bredvid tjejerna sitter en liten flicka, kanske sex-sju år gammal med några som verkar vara hennes föräldrar. Hon är klädd i randiga rosaröda knästrumpor och en liten röd kjol och en stickad kofta. Plötsligt hoppar hon ner från sätet och går fram till tjejerna där de står ouppnåeligt coola.
-Hej, inleder hon tyst.

De stirrar på henne, som om en smurf eller kanske någon i stil med Britney Spears skulle ha uppenbarat sig mitt i deras verklighet och liksom blivit på riktigt. Tjejen med hunden mumlar något ohörbart och tittar ut genom fönstret. Flickans pappa sträcker sig efter sin dotter och säger bestämt;
-Come here now.
Men hon tar ingen notis om honom, istället tittar hon upp på tjejen med hunden, fäster blicken vid hennes ansikte och säger andäktigt:
-Åhhh…vad fin den är, får jag klappa?

Tjejen tuggar till på sitt tuggummi och tittar ner på flickan precis som om hon inte sett henne innan och nickar snabbt som svar och vänder sig sedan mot sin kompis som för att kolla att coolheten inte skadats av medgivandet av hundklappandet. Flickan stryker fjäderlätt över det vita fluffiga hundhuvudet. Försiktigt och sakta.
-Vad heter den?
-Sixten.

Åter en snabb blick på kompisen.
-Åh…då är det en tjej…vad fiiiiiiin hon är.
-Nej, det är en pojke, säger tjejen med hunden, men verkar nästan nöjd över uppmärksamheten och berömmet.
Flickan stirrar storögt tillbaka och inser vidden av sitt misstag, självklart tycker de att hon borde ha sett att det är en pojke, kanske kommer hon inte få klappa honom mer nu. Så snabbt säger hon:
-Jag bara skojade.

Tjejerna tittar på varandra och ler lite. Insikten av att det inte behövs någon cool fasad eller attityd mot den här lilla människan verkar ha infunnit sig. De tittar ner på lilltjejen i sina rosaröda strumpor och låter henne klappa honom hela vägen till Fridhemsplan där de kliver av. Hon tittar efter dem genom fönstret och tjejen med hunden lyfter upp Sixten mot bussen när den åker iväg. Leendet i hennes ansikte när hon kryper upp på sätet bredvid pappan kan inte beskrivas.
Men en sak är säker och det är att Stockholm behöver fler fluffiga vita hundar som heter Sixten.

Av Sandra Lundgren 19 sep 2004 19:30