Jag - en misslyckad pedagog

Min dotter är ovanligt intelligent. Jo, jag vet att de flesta patetiska föräldrar brukar hävda att just deras små telningar är nästa generations Einstein. Men vad det gäller just min dotter är det faktiskt sant. Rent objektivt sett alltså, precis så objektivt som varje mor ser sitt barn.

Jag har tagit det coolt och uppmuntrat lek och spring före pysselböcker och dataspel som hon helst vill hänga över. Nu klagade hon dock över att det var så tråååkig matte i skolan. De får sitta och räkna från ett till tio med små klossar. Dottern har under sommaren börjat multiplicera och dividera - fast utan att veta om det. När något kostade 15 kr frågade hon t ex "Det där är tre femkronor va?" osv

Dags så för mamma att plocka fram sina pedagogiska talanger och ha lite egen skola hemma. Dottern vill gärna ha mattelektion. Jag tänkte att jag skulle börja från grunden och förklara de fyra räknesätten.
-"Hur många sätt att räkna finns det", inleder jag med att fråga.
- "Två", svarar hon och tittar uppmärksamt på mig med sina stora runda ögon.

Det börjar ju utmärkt det här tänker jag belåtet, eftersom det hon kan är plus och minus är ju svaret korrekt. Nu ska jag utöka hennes världsbild.

-"Mmm" , säger jag, "och vilka två sätt är det?"
-"Framlänges och baklänges", svarar hon blixtsnabbt.

Jag börjar fnittra
-Ja det är alldeles rätt, säger jag, och så finns det ju plus och minus också. Och så finns det två sätt till som du redan kan räkna men som du inte vet om att du räknar och de heter delat med och gånger.
Hon ser intresserad men förvirrad ut.
-Kommer du ihåg när du räknade ut vad varje Gogo kostade om fyra Gogos kostade 16 kronor?
Hon nickar.
-Då räknade du ut vad det blir om man delar 16 kronor i fyra delar och det blir fyra precis som du sa och då hade du räknat delat med.
-Fast mamma, egentligen kostar fyra Gogos 15 kronor.

Redan här borde jag haft vett att stoppa, men när jag väl kommit in på ett spår har jag hög fart och lång bromssträcka. Så jag frågar lite till om att dela fyra äpplen med lillebror och alla i familjen plockar två äpplen var och hon räknar ut allting helt korrekt. Jag visar tecknen för gånger och delat med och då börjar hon sucka och pusta och säger, kan du inte bara göra vanliga tal mamma och inget med tre siffror. Jag ger upp mina pedagogiska ambitioner det tog ungefär 5 minuter och gör några plus och minus tal i tonåren. Efter en stund frågar hon lite lätt uppläxande: men mamma varför har du gjort så många tal som blir 22?

Situationen påminner mig om i somras när dottern med fanatisk hängivenhet tog sig an ramen på ett pussel om 1500 bitar för att i ramen fanns alla flaggorna till alla länder. Efter ett tag hjälpte jag henne lite med pusslet och då frågade hon något om Sverige. Eftersom hon gjort världsdelsböcker på dagis så började jag en kortare utläggning om världsdelarna för att sedan kunna visa att Sverige låg i Europa. Hon tittade stint på mig i 30 sekunder sannolikt för att se om jag tänkte sluta självmant och sa sedan med utsökt artighet
-Hursäkta mig mamma, men nu vill jag faktiskt fortsätta pussla.

Redan när hon var 2 år och fyra månader slog hon mig med häpnad då hon kunde peka på och namnge varenda bokstav i alfabetet utom F, Å, Ä och Ö tacka Magnus, Brasse, Eva för det jag hade bara visat henne J. När hon var fyra stavade hon ihop sitt första ord "sylt" helt på egen hand. Därför har det förvånat mig lite att hon inte börjat läsa. En kväll efter att jag läst saga låg vi i hennes säng och pratade och då frågade jag - "Tycker du inte det är roligt att försöka läsa själv?"
-Men mamma, om det till exempel står "hjortron" då kan jag inte det och då kan jag ju inte läsa längre. vet inte vad hon fick det ifrån vi hade definitivt inte läst något om hjortron
-Jo men du kan ju hoppa över det ordet då och tänk om det står "är gula bär som ser ut som på bilden" efter, då kan ju du gissa att det ska stå hjortron i början, skarvar jag.
-Men mamma, det går så himla långsamt när jag läser. Så här; hon bokstaverar sig långsamt igenom hjortron.

Hela sommaren har vi tjatat om vikten av att öva på saker, att man inte kan förvänta sig att kunna t ex cykla första gången man sätter sig på en cykel och att man måste öva, öva och åter öva för att bli bra på något, så jag frågar retoriskt:
-Jaha, och vad ska du göra åt det då, att du läser långsamt?
-Vänta tills jag kan läsa snabbare, säger hon.
Jag börjar fnittra igen. Hon fnittrar också.
-Julia, vad är det man måste göra för att bli bättre på något?, säger jag fnittrande
-Öööööva, säger hon och himlar med ögonen.
Vi skrattar och kramas. Sedan somnar hon.

Hon är smart min dotter. Fast hon har en ganska korkad morsa.

Av Anna Linusson 14 sep 2004 09:17