"I det tysta" Del 2.

Del 2.

1970

Hon strosade gatan fram och ansträngde sig för att ta det lugnt, men hon var nervös. Hon försökte bortse från det faktum att hon alldeles strax kommit fram till sitt möte. Möte! Hon fnissade till och erkände snabbt för sig själv att hon inte kände sig ett dugg bekväm med situationen.
Hon skulle till en psykolog, hade blivit remitterad till och med. Herregud! Lite andningsproblem var väl inte hela världen? Hon tryckte snabbt bort känslan av värken i bröstet, hon visste mycket väl varför hon mådde dåligt ibland, så fruktansvärt dåligt.

Hon styrde tankarna till sin kommande 23-års dag, nu var det bara…25 dagar kvar! Kanske kunde gå ut och äta en bit med Antoni, nej, han skulle säkert starta ett gräl för att förstöra för mig. Bäst att träffa någon tjejkompis. En tjejkompis. Den enda kompis jag har. Fan! Nu var tankarna där igen. Hon ökade takten som om hon skulle kunna smita ifrån sin oro. Sin ångest. Sin… allt.

"S:T Görans Sjukhus Psykiatriska polikliniken" Jaha. Då var hon framme. Hon gick längs korridoren och läste på namnskyltarna. Dr. B. Berntsson… Dr. A.Lindberg…
Dr T. Nero. Hon tittade på dörren. Stod där stilla och försökte lugna sin andhämtning som dunkade i hennes öron. Hon knackade på dörren och klev in.
"Fröken Nikkanen förmodar jag?" sa en lätt grånad man.
"Ja, just det!" svarade hon hurtigt och gick försiktigt fram till honom och tog hans framsträckta hand.
"Varsågod och slå dig ner… Anni, får jag kalla dig så?"
Han hade bläddrat i sina papper för att hitta hennes förnamn. Han satte sig på kanten av sitt skrivbord och höll händerna i sitt knä. Han log och hade huvudet lätt på sned.

Anni rös. Din självgoda djävel. Du tror att du vet så jävla mycket. Men jag ska tala om en sak för dig din förbannade apa - du vet ingenting - inte ett jävla dugg!

Dr T. som stod för Teodor Nero iakttog Anni där hon satt i fåtöljen och kikade sig omkring. Hon var välklädd tyckte han. Såg väl ut som sina 22. Kanske lite nervös eftersom hon oavbrutet pillade på sina glasögon.

"Jag vill att du börjar med att berätta om dig själv".
Han lutade sig tillbaka i sin fåtölj. Anni tyckte det såg ut som om han tänkte somna där.
Ingen som tänker lyssna här heller.
"Okej. Jag är född i Finland. Min mor dog när jag var 1 ½ år och vi - ja, det var jag och min äldre syster och min bror, även han äldre. Ja, vi kunde eller fick inte vara kvar hemma, för vår far drack, så jag och Pirjo, min syster, skickades till ett barnhem i Perniö. Min bror, Mika, fick bo hos mormor och morfar och han var…jag tror han var 5½ år då.
"Och din syster, hur gammal var hon?"
Han rynkade pannan och skrev något i sina papper.
"Jag vet inte. Kanske sju eller nåt."
Dr. T tittade snabbt upp på henne. Han tyckte att det var märkligt att hon inte kom ihåg sin systers ålder, men däremot sin brors. Han gjorde en notering om det.
"I alla fall så fick jag och min syster bo på barnhemmet tills jag var 3 år. Jag har bara lyckliga minnen därifrån. Fast egentligen så kommer jag inte ihåg någonting, men jag tror att det var bra, iallafall så tog far oss senare till en fosterfamilj i Pattinen. Jag snubblade in i huset första dagen och skrapade ena knäet!"
Anni fnittrar till.
"Efter det vet jag ingenting om min far. En del säger att han har druckit väldigt mycket, en del säger också att han suttit i fängelse. Eller så är han omgift i Helsingfors. Jag vet inte."
Anni fingrar på sina glasögon som ligger i hennes knä och verkar plötsligt drömma sig bort.

Jag luktade på hennes hår. Jag kände hennes mjuka hud under mina fingertoppar. Hon var min.

"Hur länge var du kvar i fosterfamiljen?" Frågan får henne att rycka till.
"Hm. Jag flyttade när jag var 16 år. Det gick inte att stanna i den familjen. Min fostermor är 75".
Dr T. undrar hur hon ser ut och Anni tittar upp i taket, som för att försöka komma ihåg något hon kämpat för att glömma.
"Hon är rund, liten och mullig och mannen, ja, han är ungefär samma. Han var konstig. Jag vet inte varför men jag kände mig aldrig hemma där. Det var som att ständigt vara på besök. Jag fick vad jag behövde, inte mer. Jag tror att mina fostersystrar var avundsjuka på mig. Jag vet inte varför, det bara kändes så, det var som att jag hela tiden skulle sättas på plats eller som om jag gjort dom något illa. Jag vet inte."
Hon tittade på honom med flackig blick och pillade i sitt hår. Gud, vad hade hon inte gjort för en cigg nu!
"Och sen?"
"Ja sen kom jag till Sverige 1965, i augusti, för det var enda sättet att få något eget, jag ville ta hand om mig själv. Och nu arbetar jag som restaurangkassörska, på Gärdsmygen, mitt emot Konstfack, du kanske vet var det ligger…och det är bra där, jag tycker om att träffa folk och så…fast jag behöver vara ensam sen, det blir tröttsamt med allt folk, måste vila öronen. Fast det är bra… också. Jag vet inte vad jag ska säga mer" sa Anni och försökte se totalt världsvan och avslappnad ut.
Hon kände det som om hon pladdrat på utan kontroll.
"Vad bra, då har jag lite bakgrund på dig, då kanske vi ska tala om dina besvär…vi ska se…i remissen står det att du var på väg att svälja tabletter. Vill du berätta om det?" Han ser bekymrat på Anni. Hon tittar tillbaka. Nej, hon stirrar.

Du kan aldrig förstå. Hur ska jag kunna få någon att förstå? Jag har inte kvar henne. Men hon var MIN!

Hon harklar sig, och skruvar på sig och han tycker att hon ser pressad ut.
"Jo, det var väl 5 -6 veckor sedan, jag bara kände att allt var så hopplöst…allt var svart och jag kände mig tom, helt tom…så jag tog tabletter som jag fått tidigare för att jag varit orolig och nervös, det är säkert medfött, och så kan jag inte sova ibland så då har jag fått tabletter, men jag tar dom bara ibland så därför hade jag många nu och…jag babblar! Eller hur?"
Anni tog ett djupt andetag och lutade sig bakåt i fåtöljen.
"Det är helt okej om du vill dricka lite vatten eller ta en paus om det är jobbigt för dig, men jag tycker att det går väldigt bra, så om du orkar så fortsätter vi, vad säger du Anni?"
Han sneglade försiktigt på sin klocka och suckade inombords, nu skulle den här patienten också dra över tiden.
"Nå, Anni, orkar du fortsätta?"
Hon stålsatte sig och fortsatte med fast röst:
"Jag satt med 200 Librium, 200 Tryptizol och 65 sömntabletter, jag vet inte namnet på dom, kanske Mandrax, och jag tänkte ta allihop för att det kändes så hopplöst men jag ångrade mig och tog bara en sömntablett för att kunna sova. Dagen efter så kastade jag alltsammans i toaletten."
"Och nu, hur känner du inför detta?"
"Nej, nej! Det var ju då - för flera veckor sedan. Jag ångrade mig. Allt har sin tid, eller hur Dr T.?"
Hon spände ögonen i honom precis som han lyfte blicken från sin klocka. Han rodnade.

När Anni gått satte han sig ner och skrev i journalen.

Välklädd kvinna m. åldersadvekat utseende. Ordnad. Kommer villigt till samtal. Måttligt hjälpsökande. Adekvat mimik och talar i normal samtalston. Sitter avspänd så när som på sina glasögon som hon plockar med hela tiden. Hon etablerar snabbt en god emotionell kontakt. Grundstämningen indifferent. Beskriver sin situation livfullt och adekvat. Förefaller överbegåvad, lättrörlig, intellektuellt och emotionellt varav följer en känslomässig stabilitet. Negerar suicid planer. Tankeliv och tankeinnehåll u.a.

De sågs aldrig igen.


Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Sandra Gustafsson 14 sep 2004 23:45