Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 3

Forts

3:e kapitlet
Rebecka njöt italienskt kaffen nere i frukostmatsalen, innan hon uppe på rummet öppnade fönstret mot trädgården. Små lätta moln rörde sig hastigt över himlen och det verkade inte som om det skulle bli regn. Hon packade upp det sista och la referensböcker och anteckningsblock på skrivbordet innan hon gick ut.
Nu i dagsljus framträdde kanalerna och den äldre bebyggelsen i mer direkt charm. Venetianarna verkade självmedvetna och stolta men vänliga. Flera män gav henne blickar, flörtade med henne. Till sist hittade hon vad hon sökte. Skyltfönstret på Calle della Chiesa glimmade i den bleka marssolen av silver och guld, rubin och turkos, gnistrade i tusen färger och skiftningar. Alla tyger var den speciella silkessammet som tillverkats i Venedig i tusen år. Hon gick in i butiken och såg tygerna som vällde ner från väggarna och bredde ut sig över en soffa. Folk bjöds på te och mitt bland alla dessa tyger satt en man. Det var svårt att inte lägga märke till honom eftersom han var den ende mannen i butiken. Hon kunde inte låta bli att se på honom. En nordisk typ. Kort mörkbrunt lockigt hår, kraftigt välbalanserat ansikte. Hyn var ljus och vinterblek och lite grov. Han såg malplacerad ut bland dessa förfinade tyger.
"Vill du ha te?" sa han på svenska när han såg att hon tittade på honom.
"Är du också svensk? undrade hon. "Syns det så tydligt på mig?"
Han reste och presenterade sig: Greger Sandell från Göteborg. "Ja", sa han, "det syns på dina ögon. Gröna och oskuldsfulla. Och lätt sminkade." Efter en paus log han och sa: "Nja… jag såg förstås adresslappen på ryggsäcken."
"Jotack, jag tar gärna en kopp", sa hon och log tillbaka.
Han gick bort till bordet med te och små fina koppar på ett bord, växlade en blick med kvinnan bakom disken som om han var hemmastadd i butiken, och hällde upp. Rebecka lade märke till att han inte var så lång som han verkat när han reste sig.
"Socker?"
"Nej tack."
Han rörde sig självsäkert. Han räckte henne en kopp. "Har du nyligen kommit hit?" Han hade en behaglig röst. Och en blick som fäste sig vid en.
"Igår", svarade hon.
Han hade skrynklig vit skjorta uppknäppt i halsen, beige tröja, sandfärgad mockajacka, slacks och fritidsskor. Såg världsvan ut, tänkte hon. Kanske trettifem år.
"Igår?" sa han och sken upp. "Ja, jag brukar gå in här ibland när jag är i krokarna för att få mig en gratiskopp te och njuta av tygerna…" Gjorde en paus innan han tillade med ny energi: "Första gången i Venedig?"
"Kanske det", sa hon och såg sig omkring. Kände sig plötsligt besvärad. Ville se mer av tygerna också. Den berömda silkessammeten.
"Då måste jag få visa dig Venedig," sa han och rörde vid hennes arm.
Herregud! tänkte hon. Inte ens för svenskar går man säker här i Venedig. Ändå kändes hans närmande inte onaturligt. Det verkade snarare som det skulle hända i Venedig, som att stan var gjord för mänskliga möten och att man kunde inte ta illa upp på allvar. Lätt berusad av atmosfären sa hon:
"Men jag har kanske redan någon som ska visa mig Venedig." Hon vände sig bort för att med koppen i hand beundra tygerna i butiken.
En timme senare satt hon ändå med Greger på café Florians uteservering på Piazza San Marco. Han hade insisterat, följt henne ut ur affären där hon köpt två kuddar, sagt att ingen kunde visa henne Venedig som han. Han hade besökt och studerat Venedigs konst och arkitektur under fem år. Till slut gav hon med sig. Tänkte att det kanske var någon mening med att de träffades just där, i affären. Och Greger var charmig. Verkade lidelsefull och passionerad. Han var ovanlig på något sätt hon inte kunde sätta fingret på.
Solen hade gått i moln och det låg regn i luften men det hindrade inte folk från att slå sig ner bland borden för att betrakta folklivet. Hon kunde inte låta bli att jämföra Greger med Anders - fast det kändes halvt absurt. Anders hade många goda sidor, det visste hon efter att ha varit tillsammans med honom i tre år och bott ihop med honom i två. För en gångs skulle hade hon träffat en seriös man ute på krogen. Hon mindes hur flott Anders hade bjudit andra gången de träffades. Han hade kommit och hämtat henne med taxi i regnet och de hade kört ut till Djurgården där han beställt fönsterbord på restaurang Godthem. De hade ätit deras berömda plankstek, druckit dyrt vin och notan hade gått på över femtonhundra, och Anders hade betalt utan att knota. Sen hade de tagit taxi hem till hans lägenhet på Söder och druckit kaffe och pratat i flera timmar. Anders var alltid omtänksam och generös. Problemet i deras förhållande var att aldrig hade varit några riktigt starka känslor, någon passion. Mer av trygg och pålitlig kärlek - och så hade det fortsatt. Hon hade behövt det efter sitt förhållande med tokige, spelberoende Frank, han som hon visserligen haft det bra i sängen med men i övrigt knappt en lugn stund. Efter förhållandet med Frank hade hon frågat sig själv hur hon kunnat bli förälskad i en så obehärskad och karaktärslös karl utan att hitta något riktigt svar. Var det kanske hennes svåra barncancer som hon nu var återställd ifrån som gjort att hon ville leva lite farligt, eller? Hon hade också undrat om det var biologi och gener alltihop. En professor i biologi hade nämligen sagt på en föreläsning under sjuksköterskeutbildningen, att människan inte är så beroende av miljön som man tidigare trott. Istället berodde nästan allt, eller i varje fall 97-98, på de gener man fötts med. Han hade nästan övertygat Rebecka.
Men hur skulle hennes och Anders gemensamma liv bli om de gifte sig och skaffade barn? Hon borde kunna föreställa sig det nu. Att de gifte sig skulle ju inte ändra något, men barn skulle det definitivt. Anders var inte speciellt barnkär med andras barn men hon var säker på att han skulle bli det med sina egna. Det var en ryggmärgskänsla. Men skulle det bli som hon drömde om, förutom tryggt och lugnt också omväxlande och livfullt? Eller skulle det bli instängt och enformigt? Det visste hon inte riktigt. Hittills hade hon kunnat styra sitt liv själv. Anders hindrade henne inte i några planer eller idéer och fanns alltid där som en trygghet med sina pengar och sin stora varma famn. Men om de skaffade barn skulle det förstås bli annorlunda, måste bli annorlunda. Eget hus letade de redan efter och Anders ville egentligen ha en hel herrgård, även om det fick vänta ett tag tills han byggt upp företaget mer. Tanken att sitta där ute på landet i ett stort hus var ganska lockande, men var skulle hennes eget liv ta vägen? Skulle Anders åka iväg med sina jaktkompisar på älg- och hjortjakter och allt vad det var och lämna henne ensam hemma med barnen? Sen hade han ju handbollen två kvällar i veckan också även om det förhoppningsvis inte skulle fortsätta i all framtid.
Gregers liv verkade fyllt av intensiva och laddade möten. Han målade och planerade ge ut en fotobok. Just nu var han här på ett stipendium från Hasselbladsstiftelsen i Göteborg. Hon kunde inte låta bli att fascineras. Men hon visste var hon hörde hemma. Skulle inte riskera något för en flyktig flört.
"Förresten", ryckte Greger henne ur sina funderingar, "har du hört om de fantastiska fester de hade förr här i Venedig? När Venedig stod på toppen av sin makt?"
"Nej, inte mycket. Jag har ju läst om Canaletto och hans tid", sa hon och fortsatte att betrakta människorna som gick förbi på piazzan och dricka sitt kaffe.
"Henrik III av Frankrike kom på besök här 1574 och man skulle ha middag för tretusen personer i stora rådets sal i Dogepalatset. De venetianska kockarna lovade att servera sina gastronomiska mästerverk på en servis av socker. Det skulle överträffa alla tidigare middagar. Faten, tallrikarna, knivarna, gafflarna - allt var gjort av socker! Man hade gjort formar ungefär som bronsgjutarna gör."
Nu kunde hon inte undvika hans blick längre.
"Och på alla bord stod statyetter i socker av grekiska gudar, San Marco-lejonet och påvar och kungar och doger. Ritningarna hade gjorts av Sansovino, du vet arkitekten. När festen var slut delade man ut skulpturerna till dem som bjudits till festen. Fantastiskt va?"
"Visst", sa hon, "det låter sagolikt." Hon märkte hur han varvade upp när han fick briljera med sina kunskaper, men visst var det intressant. Hon drogs med, de skålade i mineralvatten.
En halvtimme senare lämnade han henne utanför hotellet efter att ha fått löfte om att träffa henne igen, på kvällen.
En timme senare ringde Anders. Han hade varit i Västerås med sin pappa Erik, revisorn. Han ville starta en ny filial av företaget där. "Jag kan ge bättre priser än dom grossister som finns i stan. Och det finns billiga lokaler, mycket billigare än här i Stockholm."
"Det låter ju bra." Rebecka hade medvetet lämnat mobiltelefonen hemma så hon bara kunde nås på hotellet. Det var hon glad för.
"Och hur går det för dig då?"
"Fint. Jag trivs jättebra. Rummet är bättre än jag hade trott och hotellpersonalen, familjen Romanelli, är jättetrevliga. Och Venedig är underbart..."
"Saknar du mig något ändå?"
"Ja… ", sa hon "det vill säga inte ännu. Jag har ju precis kommit hit. Men igår kväll, när jag gick en promenad, då tänkte jag på dig."
"Jag tänker väldigt mycket på dig. Pappa sa förresten att jag inte behöver oroa mig för slabbiga italienare. Påstod att han har personkännedom efter att ha jobbat som revisor i fyrtio år och att du är en pärla."
Det blev ett lugnt och fint samtal där de bekräftade varandras känslor. Och mitt i alltihop - utan anledning och utan att de talade om det - slog det henne hur bra de haft det innan hon åkte. De hade hittat en harmoni de knappt haft ens i början av sitt förhållande. Det kändes bra att ha det i ryggen nu. Som en trygghetsförsäkring. Ändå pockade nuet på henne med en kraft som nästan gjorde henne blind för Anders.
"Jag måste nog gå nu", sa hon. "Jag är jättehungrig."

Detta är ett bidrag i Sourze Författarskola