Lindhs vänner missnöjda med domen

För 160 år sedan försökte den skotske nationalisten M’Naghten mörda Englands premiärminister, Peel. Han sköt fel man - Peel´s sekreterare. M’Naghten var sinnessjuk och kunde därför inte straffas. Drottning Victoria blev rasande och krävde att han skulle hängas i alla fall för sitt majestätsbrott. En kommission tillsattes som utarbetade nya regler för straff-friförklaring - M’Naghten-reglerna. M’Naghten var också enligt dessa regler ej tillräknelig och därmed straff-fri. Han överlämnades till den psykiatriska vården. Reglerna tillämpas fortfarande i de flesta länder/ delstater i världen. Kärnan i regelverket är att man måste ha förstått att man begick ett brott för att kunna straffas - ett ont uppsåt, vilket bl.a. förutsätter moralisk kompetens. I denna tradition accepterar man att stora ord som ondska, ansvar, moral, vedergällning och straff har mening. Just dessa begrepp ska användas när någon ska dömas i domstol för brott. Experterna som dömer är jurister som skall stå fria från samhällets påtryckargrupper.

Anna Lindhs vänner är dagens drottning Victoria. Politiska brott är dagens majestätsbrott. Gärningsmannen ska straffas, inte få vård en vård som han tidigare förnekats. Så lite har ändrats på 160 år. Jämlika djur och ännu mer jämlika djur.

Sverige tillämpar inte M’Naghten-reglerna och har rensat ut alla förment metafysiska begrepp ur lagreglerna uppsåt, tillräknelighet, fri vilja, straff etc. I det står vi ensamma i världen. Hela vårt rättssystem ses som en gigantisk vårdapparat - åtgärderna kallas påföljder, inte straff. Frivård är normalpåföljden för brott som inte är allvarliga - i så fall döms i de flesta fall till kriminalvård. Missbruksvård, ungdomsvård, psykiatrisk vård etc är alternativa påföljdsformer för personer som inte kan beredas lämplig vård inom kriminalvårdsorganisationen. Var finns all denna vård? Dessutom, nästan ingen i Sverige skyddas mot det sociala och moraliska klander som består i att man förklaras skyldig till brott, oavsett hur förvirrad man var i gärningsögonblicket. Nästan alla som döms för brott under påverkan av en Allvarlig Psykisk Störning APS döms också att betala skadestånd, många gånger synnerligen högt, trots att de "inte rådde för det" dvs juridiskt sett var otillräkneliga.

Sveriges unika vägval i utformningen av vårt rättssystem speglar vår statsidealism, värdenihilism och kollektivistiska folkhemsdrömmar. Under senare decennier har ett 68-inspirerat vetenskapsförakt som särskilt fokuserat psykiatrin fördröjt en nödvändig omprövning.

Det svenska regelverket kring psykiskt störda lagöverträdare utreddes gång på gång under åren 1975 till 1993 helt utan medverkan från den psykiatriska professionen. Man ville inte använda moraliskt värdeladdade ord som tillräknelighet eller ens psykisk sjukdom - man skapade i stället ett nytt juridiskt begrepp som man gav en pseudomedicinsk beteckning: Allvarlig Psykisk Störning APS. I förarbetena till lagen som började gälla 1992 försöker författarna psykiatriska lekmän - uppenbarligen instruerade att inte fråga sakkunskapen att definiera APS. Definitionen refererar det till den medicinska begreppsvärlden - inte den moraliska eller juridiska som den borde. Konsekvensen blev att psykiatrin utgör den enda rimliga källan till sakkunskap om ett juridiskt begrepp. Själva texten i förarbeten och lag är pinsamt okunnig och är oanvändbar för precisering av begreppet APS. Psykiatrin som profession fick rädda vad som räddas kunde genom att utforma en preliminär skriftlig praxis - Socialstyrelsens Råd den "lila boken". I det arbetet deltog jag. Målet var att åstadkomma en hyggligt oförändrad praxis, inklusive att avgränsa APS så det kom att inkludera en rimlig andel av de vårddömda som tidigare betecknats som jämställda med sinnessjukdom. Men bra blev det inte - vi har fått ett psykiatriskt expertvälde och alltför ofta oenighet bland experterna.

Den medicinska professionen fick alltså ett uppdrag i knät som vi inte vill ha - att göra juridiska bedömningar. Vi gör det i slutna rum utan insyn. Överprövningen fungerar inte - Rättsliga rådet är varken domstol eller expertorgan. De få vetenskapliga råden har inga mötesplatser för professionellt samråd kring enskilda ärenden. De får oproportionerligt mycket makt och därmed ansvar rättrådiga sheriffer. Ibland blir rättrådigheten politiskt oacceptabel "Dina hätska utfall mot socialdemokratin måste upphöra" skrev justitieminister Laila Freivalds till mig 1997 - samma dag sa jag upp mig som medlem i Rättsliga rådet och som Vetenskapligt råd i rättspsykiatri. Juristerna vågar inte lägga sig i bedömningarna trots att de och inga andra har huvudansvaret därför att definitionen av APS låter medicinsk trots att det är ett juridiskt begrepp.

Så fel kan det bli i en mental enpartistat som Sverige. Anna Lindhs vänner har rätt på en punkt. Vårt nuvarande rättssystem bör diskuteras brett och intensivt, och därefter ändras snabbt ett lagförslag ligger - det går tillbaka till en utredning initierad av Gun Hellsvik 1994. På alla andra punkter har de fel och deras inlägg ger mig dålig smak av viktorianism i munnen. Vi får hoppas att HD, trots politisk slagsida i utnämningarna av dess ledamöter, kan stå emot trycket från partikamraterna.

Av Sten Levander 10 sep 2004 12:12