En "singelminister" - vore inte fel

Hon vill ha en minister som tar sig an de ensamma människor, som idag lever under sämre ekonomiska förhållanden, än vad par gör. I debattartikeln lyfter hon fram exempel som att singlar får betala mer hos researrangören än vad par får och frågar varför de inte kan få betala lika mycket?

Singlar har inte möjlighet att konsumera allt som livsmedelsbutikerna och turistnäringen erbjuder och tvingas betala mer än flerhushåll. En singel är en ensamstående person, varför ska denna man eller kvinna ha en lägre köpkraft än personer med två ekonomier?

Först när jag såg Lundins rubrik: "Ge oss en singelminister", tyckte jag den lät fånig, men efter att ha läst texten ändrade jag mig snabbt. Det behövs verkligen en minister som tar sig an ensamma människors vardag och livsvillkor. Det behövs också en ny regering som sätter individens bästa i fokus och inte kollektivets. Om en singelminister ska få plats i Rosenbad krävs en väl utarbetad agenda för detta statsråd. En singelminister under socialdemokratisk regim blir bli ödets ironi, på grund av att det eventuella förändringsarbetet inte matchar kollektivets utopi. Men vid ett liberalt regeringsskifte som –efter tio år i Rosenbad – övergått till ett liberalt systemskifte kan rätt sorts minister lyckas uträtta både den ena och det andra matnyttiga, å den enskilde individens vägnar.

Den arbetslösa kvinnan pekar också på matkuponger, vars kvantitet erbjudanden gäller, inte lönar sig för ensamhushåll. Det är helt rätt. Men jag förstår bara inte varför alla Sveriges singlar –som är de kollektiva lösningarnas förlorare –endast nöjer sig med att jaga småvinster via ICA-kort, Med mera–kort och dylikt. Men, varför inte protestera på ett mer radikalt sätt?:
· Sänk skatterna på boende.
· Sänk momsen.
· Slopa värnskatten och genomför ett bastant grundavdrag på inkomster upp till 100,000 kronor, därefter en "platt skatt" på 30 procent –lika för alla.
· Slopa förmögenhet – och arvsskatt, samt gåvoskatt.

Skatten är medborgarens största utgift och det vet de som bestämmer över våra liv. Därför har de lindat in denna utgift på ett mycket sofistikerat sätt, så att vi oftast inte ser den. Det är en demokratisk rättighet, för skattebetalaren, att han får se den och en lika stor skyldighet att våga ifrågasätta denna lagstadgade högsta utgifts storlek.

Av Yohannis Petersson 08 sep 2004 03:57