Kommunistiskt Prag Del 2

Karlsbron.
Inte en enda människa på natten, få på dagarna.
Paradis på den tiden, inget turisthelvete.
Paradis med flickor som man lura ut på Gamla stans hustak.
Paradis när man grubblande ensam över döden på Prags otroligt vackra kyrkogårdar.
Jag älskade Gamla stan, de ensamma gatorna, den lyx som vi hade - ensamheten.
Utställningar som slutade eller kunde sluta med poliskontroll.
Konserter, öl och hoppet, att väst var bättre.
Vi brukade träffas på gamla tjeckiska krogar. Diskutera, dricka, leka och älska.
Många, många, många människor på samma sida, den vita?
För att de var svart eller vit, eller?
Jo, jag hittade jobb och ett till och ett till och så var det plötsligt för många.
Problemet var att man bara kunde byta jobb 3-4 gånger per år.
Problemet var att jag inte orkade stanna på ett arbete.
Orkade inte jobba, orkade inte dricka, orkade inte leva.
Den frihetskänslan, när jag fick stämpel i ID-boken, som avslutade jobbhelvetet, var så underbar!
Men det räckte inte.
Då satt jag där igen, fluktuant job-hopper, fluctuación, hemsk människa, som inte klarar att jobba några långa år.
Fan, jag klarade ju att leva nästan 20 år!
Det enda hoppet var förtidspension.
Det ända hoppet var dårhuset.
Och det gick genom.
Och det var inte konstigt, när lastbilschaufförer skrek åt en - klipp dig och hitta ett jobb annars slår vi dig.
Och det gjorde de.
Året var 1979, 4 år till förtidspensionen.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Ladislav Čapek 03 sep 2004 19:44