Frukost under en stjärna

Jag åt frukost under en stjärna idag. Satt på min utkiksplats över världen. Solen tittar på mig. Blir varmt på huden. Tänker att det är värmen från vår närmaste stjärna jag känner. Där omvandlas väte till helium. Nu. Jag känner det. Svettas. Och förundras över att vi verkar så nära bekanta.

Tänker då på gammal en egyptisk relief som jag bara älskar: Under solen sitter en familj med tre döttrar. De är en lyckliga. Minsta dottern sitter i pappas knä och de har alla svala veckade tygsjok på sig.
Ovan dem hänger solen. Den som ger. Den duschar familjen i sitt ljus. Strålarna hänger ut som långa känselspröt från klotet. I slutet av varje stråle finns en god hand. Alla de goda händerna, i slutet av stålarna, bär varsin symbol. De håller och sträcker fram ankh, livets nyckel, till familjen. Den största av alla gåvor. Symbolen för livet i sig själv.

Denna familj har bokstavligen en plats i solen. Är lyckliga. Bilden säger: "Livet är gott" och "Här! Varsågod! Ta emot!"
Där finns inget av allt det där: "kostnadsfritt", "snabbhetspremie" eller "om du svarar inom tio dagar".
Skönt som omväxling. Liksom.

Träden rasslar. Frön virvlar i luften. Åt alla håll. De hamnar i mitt te, på min smörgås.
Naturen är generös. Sneglar på min fröpåse på bordet. Den känns försumbart liten. "Så med 35 cm avstånd och med 50 cm mellan raderna". När naturen ska göra något så gör den det ordentligt. Använder kaos som strategi för att uppnå så mycket som möjligt.

Frön flyger åt alla håll. Samtidigt Jag funderar: vilket håll blåser det åt egentligen?
Alla? Sen tänker jag att jag skulle vilja se vinden, se strömmarna och virvlarna.
Skulle vilja se hur de strömmar, böjer sig, vänder, stiger och faller. Bara en endaste gång. För att det är vackert!
Tänker att den enda gång då cigarettrök är vackert är när den avslöjar luftens rörelser.

Tar en tugga till på min smörgås. Dricker upp det frö som ligger i min temugg. Tittar upp på vår närmaste stjärna och tackar för pratstunden.

Av Helen C Ohlsson 02 sep 2004 09:02