Sommar del 1

Staden var Stockholm, det var varm, hett, outhärdligt, soligt. Hade kommit upp från Götet, alltså Göteborg, Sveriges framsida, för tre tråkiga dagar sedan. Jag hade inte haft det kul, tråkigt var rätta ordet. Långa nätter, sova länge på morgonen. Det var lov från universitet, Chalmers tekniska högskola gick jag. Kemist var det jag skulle bli och ägna mina dagar åt laborera, mixtra och hälla vätskor mellan olika rör, kanske kul, hoppades det. Det var alltid tråkigt, ensamt, känslan av att vara övergiven på sommaren när jag brukade komma upp. Alla bekanta, vänner, hade rest bor, dom ville väll komma bort från stan, gettot när dom hade semester och var fria. Då skulle det åkas utomlands, sommarställen eller släktingar. Det var bara jag som fanns i Stockholm. Jag var fast, ensam och övergiven. Skulle ända prova ringa runt till vännerna, det kunde hända att någon var hemma.
Letade fram min vän och bundsförvant filofaxen. Kollade efter adress registret. Det var fullt av namn, adresser och telefonnummer. Där var nummer till Anna, Benjamin, Carina, Rikard, Sara mm. Bestämde mig för att chansa på Carina. Jag ringde upp henne och till min stora förvåning svarade hon:

- Ja det är Carina, sa hon
- Hej Carina, det är Rasmus, sa jag.
- Hej på dej, är du i stan.
- Kom upp för tre dagar sedan, sa jag
- Då måste vi ses, sa hon.
- Kan du ses nu? Frågade jag.
- Ja det kan jag.
- Jag kommer över till dej om tre kvart.
- Ja gör det, hej
- Hej då, sa jag.

I Göteborg bodde jag inackorderad, inneboende hos en trevlig man som hette Torbjörn Liljeström. Han hade varit professor i filosofi på universitet. Vi brukade prata, argumentera och bli hårda i orden mot varandra när vi diskuterade livsfrågor, filosofi eller religion. Det hettade till när vi pratade om hur mycket människan var driven av hjärnan och nervsystemet. Jag var mer biologiskt inriktad än vad han var. Han hade en stor, lyxig vindsvåning på Vasaplatsen, nio rum, högt i taket, stuckatur och öppna spisar.
Jag hade alltid varit intresserad, nyfiken på hur människans natur såg ut. Började läsa böcker om psykologi, psykoanalys redan som ung, liten, oförstående tolvåring. Lutade åt det biologiska hålet med signalsubstanser, neuroner och dendriter. Det var anledningen till att jag ville bli neurokemist, skulle specialisera mig inom det efter dom två grundläggande åren.
Här uppe bodde jag hos mamma, mitt föräldrahem som låg i Birkastan på Tomtebogatan. Det är en stor, rymlig trea som har en gammal kakelugn. Det är en mysig, varm lägenhet som jag trivs i.
Jag kände för att ta en duchs i den klibbiga hettan. Det var nog många som var ute och pressade i solen, rullade runt på magen och sedan ryggen låg tills dom fick solsting och var tvungna att gå hem, brända, röda som kräftor. Vad var det för mening med det? Vill man bli fin får man lida pin. Jag tyckte verkligen det var en pina att sola. Jag slängde kläderna på den vita hörnsoffan som stod i vardagsrummet och gick in i det lilla badrummet som badet nästan inte fick plats i. Lät det svala, underbara vattnet rinna över hela min kropp. Stod stilla och lät vattnet rinna. När jag var klar, ny människa, tog jag fram ett par shorts, skjorta och satte mig i soffan. Tog fram en cigarett och slappnade av. Lugn, fräsh, harmonisk kände jag mig. Jag hade satt på en skiva med Tom Waits "swordfishtrombones" hetta den. Satt avkopplad i soffan och rökte upp cigaretten och fimpade i askkopp som jag hade stulit från ett cafe förra sommarn.
Jag gick fram till stereon och slog av den. Sedan gick jag till farstun för att ta på mig mina sandaler. När jag kom ner på bakgården gick jag till cykelparkeringen och försökte hitta morsans cykel Det var inte lätt, jag hade ju inte sett den tidigare. Jag fick prova cykelnyckeln i flera cykellås innan jag hittade rätt.
Det var en mountenbike med tjugoen växlar. Tog på mig mina sol- glasögon som jag hade köpt under en resa i Egypten. Jag hade varit där med morsan två gånger, det hade varit trevligt. Vi åkte hellre dit än till Kanarieöarna eller Mallorca, som bara var supar resor.
Jag tog cykeln och ledde den ut på gatan. Började cykla ner för den långa backen och svängde in på Norrbackagatan, sedan Rörstrandsgatan fram till sank-eriksgatan ända bort till Bergsgatan. När jag kom fram till hennes port stannade jag och låste cykeln. Jag hade glömt att fråga om portkoden. Tog upp mobiltelefonen och ringde till henne. Hon svarade och jag fick portkoden. Hon bodde på femte våningen så jag tog den skragliga hissen upp. Hissen måste vara tjugo år eller äldre, den segade sig upp till femtevåningen. När jag var framme knackade jag på hennes dörr. Hon kom och öppnade. "Det var länge sedan, kul att se dig igen." sa hon. "Det är kul att träffa dig också.", sa jag. "Kom in och känn dig som hemma, jag ska göra lite kaffe om du vill ha det?". "Jag tar gärna en kopp kaffe, jag slår mig ner i soffan så länge", sa jag. Hon bodde
i en liten etta som vetta ut mot gatan, hon hade en liten balkong som också den vette ut mot gatan. Jag tyckte att lägenheten var klaustrofobisk, den var så liten, det gick bara in en säng, soffa och en TV. Hon hade två katter som hade sprungit och gömt sig när jag kom. Det stod en liten stereo i ena hörnet. Jag gick fram till den och kollade in skivorna. fastnade för en skiva med klassikerna av Loyed Webber. Jag satte på den och musiken från inledningen till Phantom of the Opera strömmade ut. "Den här skivan måste vara bra med alla klassikerna. Phantom of the Opera såg jag i London när jag var där, den var helt otroligt bra", sa jag. "Det kan jag tänka mig. Jag ångrar att jag inte såg den när den gick på Oscars, jag har hört att den var jättebra". Jag slog mig ner i soffan igen, man satt inte särskilt bra i den, den var för hård. Carina kom in med en bricka där hon hade en termos med kaffe och några bullar på ett fat. "Hur går det med pluggandet nere i Göteborg, har du träffat några trevliga människor eller har du gjort något kul. Berätta allt.", sa hon entuiastiskt. "Det går bra med pluggandet, jag har två år kvar innan jag tar examen, det har gått snabbt, jag har redan varit där i två år. Jag bor ju inackorderad hos Torbjörn. Han eller vi bor mitt i stan i hans vindsvåning, tror att det är sju rum och en lång balkong som sträcker sig längs med fasaden på två sidor. Jag trivs bra där. Hinner inte träffa så mycket folk för det är så mycket pluggande, men jag trivs med det. "Du trivs alltså där nere och det går bra för dig" "ja" sa jag. Jag visste inte om jag kunde fråga henne vad hon gjorde. Hon var manodepressiv och var sjukskriven sedan lång tid tillbaka, men jag bestämmde mig för att fråga iallafall. "Vad sysslar du med på dagarna då", sa jag. "Jag gör inte så mycket. Arbetar lite i en park med några andra som också är sjuka. Arbetsträning kallas det. Det är ganska tråkigt men jag har några att prata med på dagarna, slipper vara ensam.". "Det låter bra tycker jag. Lite arbetsträning behöver vi alla. Men du mår bra för övrigt?". "Ja det gör jag, det har varit lite stökigt emellan åt, men jag har klarat mig bra, det var länge sedan jag var inlagd på sjukhus och det känns bra. Ta en bulle nu" sa hon. Jag tog en bulle.
"På Moderna visas en utställning där det bland annat visas några av Pollocks tavlor, skulle gärna gå dit en sväng, vill du följa med?". "Pollock var det han som höll på med action painting och körde ihäl sig och sin älskarinna i en bilkrasch ock så var han alkoholist". "Det stämmer bra det. Han brukade lägga duken på golvet och droppa , hälla och kasta färg på duken, duken fick ett eget liv, det gick inte att göra fel, allt var bra, och tavlan blev levande. Jag tycker inte om dom tavlorna särskilt mycket, men han målade annat också som jag tycker om. Han gick analys hos en jungian och fick inspirattion av jung." Jag hade nästan druckit upp mitt kaffe nu och kände för att röra på mig. "Ska vi sticka iväg då?" , sa jag. "Det kan vi göra, jag ska bara ge katterna lite mat.
När vi kom ner på gatan stekte solen något enormt, det kändes som tropisk hetta.
"Tycker du att vi ska gå eller ta buss eller tunnelbana, jag går helst.", sa jag. Vi började gå mot Skeppsholmen där Moderna ligger. "Det är inte så långt, det tar nog bara en halvtimme, det klarar vi av. ", sa jag. Vi började gå mot centralen. "Kommer du ihåg när vi gick på högstadiet? Det var tider det, kommer jag aldrig att glömma.", sa jag. "Du var ju riktigt vild på den tiden. Jag kommer ihåg när vi hade bildlektion och du klättrade upp på taket, ut genom fönstret och bild läraren hon märkte ingenting. Det var säkert trettio meter ner till marken, helt galet. Men nu har du lugnat ner dig ganska mycket tror jag.", sa hon. "Jag var vild när jag var yngre men det har avtagit mer och mer ju äldre jag blivit. Det är ju bra. Du var ganska lugn i skolan, om jag inte minns fel. Nästan alla killar i klassen var kära i dig, jag med, men det hade jag inte något för.". Det började fläkta lite när vi kom fram till kungsträdgården, det var skönt. Vi satte oss med varsin glass som vi köpt på en bänk. "Jag vill åka utomlands ett tag, ett år eller två. Vill se mig om i världen upptäcka nya sidor hos mig själv och träffa intressanta personer, få inspiration till att göra något kreativt. tycker inte du att Stockholm är grått och trist, för dig Göteborg då?". "Jag känner ingen större lust att åka utomlands, jag trivs bra här. Det lunkar på och jag är nöjd med det. Det kan hända att jag vill ut och resa nån gång i framtiden men just nu vill jag gå klart skolan och få arbete.". Vi satt tysta ett tag medan vi åt på våra glassar.

Bidrag till författarskolan

Av Jonas Lindman 16 aug 2004 21:24