Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ett dödsfött födslovånda

...av mörker.

Panikångestens ansikte

Jag är den medmänskliga känsliga människan
fylld till bräden av nattsvarta tankar
som omärkligt kommer in över skuggornas dal.
Tvångstankar får mig att vilja göra allt för att komma undan
som ett dödsfött födslovånda
på gränsen till det ultimata mörkret.

Förlorad och missanpassad
i jagets vågor av fruktan
över min försvinnande levnad
och av oförmåga att nå min verklighet
lyckas jag till sist
fly verkligheten inom mig.

När allt som jag har gjort blivit stoft
fångas jag av ångestens snara
och drar mig alltmer undan livet
till dödstankarnas innersta mörker.

En svart skepnad knappt skönjbar
blir en del av min inre tillvaro i detta nu
och jag blev tyst i min gråt när tankarna mörkade alltmer
och jag skrek stumt inom mig:

Släpp greppet om mitt liv!
Kryp inte in under min hud!
Sluta täppa till min strupe!
Sluta hamra på mitt hjärta!
Sluta dra i alla mina nerver!

Jag orkar inte leva
och jag orkar inte dö
och saknaden efter något kraft inombords
övergår till ett ihålligt ekande smärta.
Jag orkar inte längre tvinga bort tanken
från det totalthavererad själsliga kaoset
som råder inom mig.

Ingen kom för att fylla saknaden
efter brist på livet

.....

Mörka silhuetter speglar sig
/Plötslig skrämmande panikattacker./

och vågor bryts i raseri
/Dagar och nätter av kvalfylld rädslan för nästa attack./

där havet möterr bränningarna
/själsligt smärta/
/plötsligt, överväldigande skräck att inte få luft./

Tankar av insiktsfullt klarhet viskar
/känslan av kvävning,/
/fruktan för konsekvenserna,/

att jag en fängslad människa utan bojor,
/omsluten av paniska svarta tankar /
/svettningar/
/darringar/
/yrsel/

Som får nattens mörker att skälva i panik.

Dödsångest.
Livsångest.
Panikångest.
2002-04-02