Du är mer än jag klarar av

det ligger en död fågel på asfalten
utsmetad och med trasiga vingar
du säger att du har sparkat ihjäl den
barmhärtighet, säger du
men jag vet att det är lögn
ändå är jag tyst
när du tar min hand

vi sitter på ett fik
kaffeångan immar igen våra ansikten
och jag är tacksam
för jag klarar inte av att se ditt just nu

mina torra läppar fastnar på cigaretten
röken sköljer mina lungor rena
från lukten av dig, på mig
den som sitter som ett cellofanhölje över min hud
smälter in i porerna och slåss mot mitt immunförsvar

varför kommer du hit när du vet att jag hatar att se dig gå?

du pratar konstant, dina välformade läppar rör sig
jag lyssnar trött på dina berättelser
platser och erövringar, dina erfarenheter
allt är upprepning
men din självgodhet hindrar dig från att inse det
och jag är tyst, fortfarande
alltid

mitt hår i din hand när du somnar i min säng
tar upp all plats, och jag trängs med dig och väggen
varför förstår du inte hur mycket jag hatar dig?
ditt sätt att ta på min kropp som om den vore din
när du säger att jag är det finaste du vet
som om det är allt jag behöver veta

jag vill skrika i ditt öra
krossa ditt huvud mot sänggaveln
men jag är fortfarande tyst
stirrar upp i taket för att ignorera min medvetenhet om din hud mot min
och att du nyss var inne i mig

jag vill säga att jag hatar dig
men jag är tyst
för jag kan inte ljuga för någon annan än mig själv
ditt gift är mitt heroin och jag kan inte andas utan det

Av Emma Karlsson 02 aug 2004 11:19