Högsommarvärme

I mina trakter är det just nu 26 grader varmt i skuggan, kl 19 på kvällen. Jag lägger till fyra grader med flit, för jag var varm redan innan; just hemskriven från mitt jobb med skyhög feber och därför tacksam över alla dessa fantastiska dikter som jag fått att läsa. Jag läser om alla förhoppningar, trasigheter och ifrågasättanden av livets skeenden; alla dessa kaos och effekter av brustna hjärtan. Och en och annan smällkaramell.

Det är nämligen dags för två små tilldragelser i poesins tecken - juli månads nominering och strax också valet av finalist för juni-juli månad. Vissa kommer bli besvikna och önska mig till ännu varmare ställen och några andra kommer att bli belåtna. Men varför dra ut på det hela?

Startfältet för julis nominering är: Margareth Osju med dikterna Gränser, Vårdandets tjänst och Obrukbara obehövda ting. Vi har också Karina Martinsson med Tala i tungor. Stefan Persson landar med Gröna fingrar, Sluta inte, Trasig och Kafkajevski. Karolina Alriksson diktar om en Dörr på glänt. Sandra Lundgren bidrar med En fackla. Florence Hofvander skriver om Naken som ett ofött barn, Nunnan i klostronet och Skapelsens krona. Ett nytt ansikte i skaran heter Lena Knås och hon introducerar sig ordentligt med inte mindre än 12 dikter; Borttappade skor, England tur och retur, Ängslans tvivel, En annan dimension, Vår tid på jorden, Religion, Radium, Arvets gåva, Ensamhet, Sanning, Kom och slutligen Brev till mina barn. Om jag inte råkat missa någon, vilket som vanligt Gud förbjude, så var det alltihop: 7 stycken. Kortfattat ska jag, som vanligt, försöka redogöra litet för min uppfattning om var och ens prestationer.

Margareth Osju har jag hällt så mycket lovord över, att de snart börjar ta slut. Jag får börja skrapa med pennkniven på bottnen. Men det ger bara mig problem, verkligen inte Osju. Hon har ett obekymrat sätta att förmedla sina betydelsefulla erfarenheter på, och när hon ibland överdriver denna lekande lätthet blir effekten den suggestivt motsatta; man sugs in i ett berättarskap som är helt fantastiskt och man kan sitta inbäddad inuti detta berättarskap väldigt länge -innan man måste ta sig en funderare på hur man ska bryta sig ut. Också det med pennkniv? Man behöver ju få sig lite vanlig näring till livs, också, inte bara detta överflöd av litterär mersmak.

Karolina Alrikssons dikt "Dörr på glänt" inleder med ett något tradigt grått töcken som inte väcker mitt intresse, trots att detta i och för sig, bokstavligen, skildrar tristessen som sådan. Jag blir inte nyfiken förrän det händer något som bryter ut, särar på det yllegrå mönstret och innehåller några oväntade ordval som tex: /Jag sliter mitt hår/Och klöser mina ögon/Jag spyr på golvet/ Hoppsan! Men därefter faller dikten in i samma litet "intetsägande" form av igen. Nu har jag lite orättvist satt budskapet på undantaget, som jag visst finner angeläget, och som ju i huvudsak berör hur man kan bli instängd i själva tristessen och då kan göra nästan vad som helst för att komma ut, framför allt; hur mår man under detta ångestskapande tryck? Man kan spy på golvet, javisst. Klösandet av ögon ger också dikten förstärkning. - Mera sånt, Karolina! Sträva efter att ta fram det originella som varje dikt ger möjligheter att plocka fram, ta fram ordens kryddburk!

Stefan Persson, bästa dikten är "Trasig". Den tar mig med på en smärtsam resa som är förunderligt lätt - med Perssons särpräglade bildspråk - att identifiera sig med. Med hjälp av detta finner man efter hand att man till och med sitter och tycker synd om sig själv i sin skugglöshet. Då har man lyckats. Då har man fångat läsaren i en rävsax. Borta är sådana tveksamheter jag tidigare irriterat mig på och förmodligen irriterat Persson med att påpeka, men av detta finns inte tillstymmelse i dessa, jag vill säga, perfekta alster,. Skärpan och intensiteten är så vass att man skär sig; kanske har fler än jag slickat på ett kuvert någon gång och känt det karaktäristiska stinget av "liten men svidande stor skada" i tungspetsen? Så känns den här dikten; distinkt, matig och oerhört kraftfull i den blottade sårbarheten. Mycket imponerande. Jag lyfter på hatten! / Som en död/ur livet, klippt/därur/därav/ett mörker/
svartjävlars klagan/sådan är jag nu/ och: / Döm/mig inte, aldrig/se mig/skugglös/ och: / så ät min längtan/med svulten lust/men mättas ej…/
Stefan har levererat flera oerhört dynamiska dikter som jag varmt rekommenderar! Jag reser mig upp och applåderar; Bravo!

Sandra Lundgren har en enda dikt denna gång. Facklan. På andra raden föll den på "hopplöshetens vik", som låter aningen för mycket som opretantiös dansbandsromantik. Och så fortsätter dikten, eller så upplever jag det bara så för att jag fastnas i dansbandsuttrycket från start? Vad jag benar ut av godo här är: / …grå kaskader/ väller över dig/sliter i ditt ljus/. Men: tyvärr, Sandra - den här gången vilket är sällsynt lyckades du inte fånga mitt intresse.

Lena Knås, hennes allra bästa inslag kommer ur inledningen till Vår tid på jorden: / Att få komma hit/var stort/att få vistas här/är större. Det är en storslagen tanke som har en bestämd och filosofisk tyngdpunkt. Det fanns egentligen ingen anledning att släppa fokus här, eller ens vidareutveckla denna - i sig självt - klarlagda tanke. Därifrån anser jag att dikten är självförtärande, mest tex för att "magi" tycks m å s t e rimma med något, så varför inte "afasi" - helt oavsett om det tillför dikten något eller: tvärtom. Tyvärr, så kommer just det här dikturvalet - mig personligen - inte så nära. Vad är orsaken? Jag får intrycket av att Lena har betydelsefulla budskap, men att hon inte riktigt vågar slå fast det allra väsentligaste i vad som dikterna egentligen vill förmedla - och hålla fast vid det. Hon tar ställning och vidareutvecklar det som inte behövs. Hon "förgör" en hel del med litet poänglösa rim, vilket jag tror att de här, faktiskt, viktiga dikterna förlorar allt på. Personligen upplever jag att Lena, till övervägande del, är alltför angelägen om att förklara dikternas essens framför att gestalt dem. Det saknas kanske lite av den kännbara, upplevbara inlevelsen här? Det som lockar läsaren att känna, föreställa sig, tolka och uppleva möjligheter själv, inte bara genom Lena.

Engagemang som är Lenas tonfall och inlevelse är inte riktigt samma sak, man kan ge sig i kast med något som man verkligen tror på, utan att man uppriktigt lever sig med och in i det. Jag ser inte dikternas aura, och det är litet synd. Men allting har ju också ett Men. "Ängslans tvivel" innehåller det som jag fäster en del avseende vid; inledning och slut glider samman och har däremellan en spikrak men inte sönderpratad väg. "Borttappade skor" inrymmer humoristiskt tonläge och har en träffsäker slutpoäng. Så; språkbegåvningen finns här, liksom lyckträffarna. Helt klart är också att under skalet finns en väldig dynamik. Ta fram den här dynamiken, Lena - släpp taget! Den otyglade rimformen och "pratandet" runt poängen med dikterna har jag en stark känsla av ligger dig i fatet, jag tror att du hämmar den enorma kraft som jag är övertygad om ligger där och bara trampar otåligt på sin tur att få komma fram i din poesi. Kontentan: här har vi alltså en "potentialvarning" till andra skribenter, Lena är att räkna med och någon som vi ska hålla ögonen på. Om jag inte trodde starkt på Lena så skulle jag inte lägga mesta vikten vid de brister jag hittills sett, brister går att arbeta bort! - Bra, Lena!

Florence Hofvander, vad finns att säga? Suck. Dina tidigare alster är välutvecklade och det är lätt att förälska sig handlöst; ryckas med och in i tankarna och bilderna. "Nunnan i klostronet" tyckte jag mycket om och den hade mycket av det som jag sett också i tidigare bidrag, upplysningsvis nära att nomineras! Nunnan - resignationen och oändamålsenligheten med detta egentligen bortslösade liv framgår med all önskvärd tydlighet, men vems upplevelse gäller? Vad får hon ut av det som vi andra har svårt att se? Tro? De övriga två bidragen känns däremot ogenomträngliga, jag känner mig inte riktigt inbjuden till dem och blir därför en smula irriterad. Det jag kan säga är ganska kliniskt och kanske inte vad du vill höra, men personligen jag har kommit att uppfatta ditt diktande, i flera fall, vacklande nära helgjutenheten. Undrar om du förstår varför jag sätter press på dig och sporrar dig framåt? :

Karina Martinsson, i vanlig ordning närmare det professionella än det amatörmässiga. En av mina favoriter, vilket antagligen inte har undgått någon. Så vad kan jag säga om denna hennes dikt, annat än att jag - mer som regel, vid detta lag - är fascinerad? Kompositionen är total och formuleringstekniken odödlig. Tvivlar inte en sekund på att Karina kommer gå långt med pennan rätt förankrad i bröstfickan. Jag väljer att återge hela hennes dikt "Tala i tungor" som en liten hyllning: / Vi talade i tungor/Till olika gudar,/trots samma språk, samma ord/Nakna sanningar/föll ohörda genom maskorna,/skyndande mot glömskan/Bisatser sagda i hastigt mod/eller halvt i sömn,/fäste sina hullingar och förblev/Min guldvåg inte känslig nog,/ditt nät för slarvigt lagat/

Allmänt:
Som jag tidigare har sagt i dessa sammanhang, så är rim en av de svåraste konstformerna inom poesin. Formen är som ett vildbuskage som måste tämjas, tuktas, beskäras och alltihop med minutiösa snitt och idogt bearbete för att växa åt rätt håll. Det kan vara enormt tålamodsprövande och i min mening är det ett fåtal författare som behärskar det här språkakrobatiska balansstycket. Dom flesta av oss misslyckas, men det är underbart roligt att experimentera med rim! Det är också oerhört nyttig övning; för att träna, utmana, utveckla och testa sina poetiska styrkor och begränsningar, varför jag varmt rekommenderar det.

Nominerad är:
- Stefan Persson

Av Isabella Mendrix 30 jul 2004 22:42