Kommunistiskt Prag Del 1

Jag gick över Karlsbron. Klockan var nio på morgonen och det var faktiskt inte så mycket folk ute ännu. Det var förresten aldrig så mycket folk ute som senare efter revolutionen, när då alla turister kom.

Fan, jag var arbetslös och det var på sjätte veckan! Efter sex veckor var det olagligt, det började vara bli farligt just nu. En enda jävla dum polis kunde förstöra karriären som jag planerade: att aldrig mera arbeta, och jag kunde också på en gång åka på sex månaders fängelse. Det var så på den tiden, man var tvungen arbeta, det fattade jag aldrig. Nåja, klockan var nio på morgon, jag var rädd och jag hade en och fyrtio i fickan, det räckte inte ens till en öl.

Egentligen skulle jag stanna hemma. För det första fanns där inga poliser, och för det andra, var ju klockan nio på morgonen, en hederlig medborgare som jag skulle ju sova. Men min morsa... ja hon var snäll, men hon sa att jag måste hitta ett jobb. Å herre gud, jag är trettiosex nu, och jag vet fortfarande inte varför man måste ha ett ett jobb när alla andra ljuger. Det är egentligen ingen som arbetar. Alla snackar om arbetet men alla försöker bara fixa någonting fint till sig själva, någonting sånt som gör att de egentligen slipper att jobba! Hur många är det som vi verkligen behöver, hur många gör verkligen ett nödvändigt behövande arbete? Man kan inte prata högljutt om det idag, med folk, och det gick definitiv inte på den tiden.
Det var morgon, våren 1978 och I Prag. Mina kompisar var ännu i livet, men snart skulle det börja.

Så, jag befinner mig ungefär vid mitten av bron då jag möter en kompis till mig. Tonda. Tonda fick först ett halvår för att han inte ville jobba, sen två och ett halvt och till sist fyra år, för att han inte ville förbättra sig. När jag träffade honom 1985 eller 1986 var han narkoman och inte längre normal. Man lärde sig mycket i fängelset.
- Hallå där, vart är du på väg?
- Å fy fan, jag måste hitta ett jobb.
- Nej aldrig! Kommer inte på tal. Kom, vi går och tar en öl.
- Gärna det, men jag behöver 30 haler till att få ihop det.
- Strunta i det, jag bjuder.
Och så gick vi. Det var en restaurang vid universitets bibliotek, fjärde kategori, dvs billig alltså. Den öppnade klockan nio, och man fick en öl för en och sjuttio. När vi kom dit var det redan fullt med folk. Alla hederliga arbetare som sittande i arbetskläder drack sin första morgonöl. De hade tyvärr otur här i centrum, det fanns ingen restaurang som öppnade klockan sju som utanför centrum. Å andra sidan hade de tur, eftersom det inte fanns så många billiga krogar i centrum.

Vi satte oss, fick vår första öl, drack hälften direkt för att lugna ner oss, och började prata. Nu var det lugnt, det var bara att hålla om polisen skulle dyka upp. De hade rätt att titta på ID och där man fick sin stämpel om man arbetade. Om det skulle komma sånt kontroll skulle det vara kört för oss båda. Men efter några öl struntade vi i det.
Vi drack, pratade och drack, det kom andra kompisar, det kom faktiskt rätt så många kompisar den dagen. De satt och drack och gick och kom tillbaka och så rullade det på hela dagen. Klockan var plötsligt sex och jag var fortfarande där. Jag kommer inte ihåg vem som betalade jättenotan som låg på bordet, men det var i alla fall dags att gå till någon restaurang, träffa kompisar och dricka lite. Då gick vi, inte Tonda, han försvann för längre sen. Vi gick först på en restaurang på Betlemske Namesti. Den som var dyr, ölen kostade tre kronor. Sen flyttade vi till U Fleku, som var fruktansvärt dyr, redan på den tiden turistresturang, ölen kostade 4,20!

Ja, där avslutade jag dagen - och arbetet? Jag vet inte - när jag vaknade hemma nästa dag, låg där sju främmande människor och sov på golvet i mitt rum. Jag kände inte en enda och när jag kollade hade jag fortfarande mina en och fyrtio i min fickan. Min mamma var lite sur, men jag lovade att gå och söka arbetet den dagen istället.

Det var våren 1978 i kommunismens Prag, jag var 17 år gammal och arbetslös.

Av Ladislav Čapek 09 jul 2004 10:25