Sprit, cigg och rännskita

Bengt Eriksson hade nyss fyllt fyrtio. Han satt i sin lilla etta på Fridhemsgatan med en nytänd prince - mjukpack - i munnen och ett halvfullt glas Laphroig i handen. Klockan var bara kvart över tio på förmiddagen, men det spelade inte Bengt någon roll därför att han visste att han snart skulle dö. Läkarna hade visserligen inte hittat något fel på honom men det visade snarare på deras inkompetens än på hans påstådda friskhet. Bengt visste själv inte riktigt vad han led av, det kunde vara cancer eller möjligtvis nåt med hjärtat, men han visste att hans dagar var räknade. Han svepte whiskyn och gick för att skita. Det var något han tvingades göra minst tio gånger per dag eftersom han hade nåt fel på tarmarna. Korvarna hade en diameter på högst en centimeter så han fick lossa ofta. Bengt trodde att det kunde bero på att hans mage var full av cancertumörer. Den här gången hade han dock diarré, han hade supit konstant i en veckas tid. Diarré var bra därför att då kunde han tömma större mängder åt gången. Han torkade sig, reste sig och skulle just till att spola när han hejdade sig. Det var något som rörde sig i det gyttje-bruna vattnet. Bengt böjde sig ner över toaletten, han hann reflektera över fenomenet att den egna skiten alltid luktar gott på nåt sätt. Att man riktigt kan suga i sig vad andra skulle kalla stank och njuta av tyngden, mustigheten från sina egna ångor. Bengt kisade med ögonen, han var halvblind. Glasögonen hade han förlorat för flera år sedan och aldrig brytt sig om att skaffa nya. Det var verkligen nåt som rörde sig därnere. "Det" simmade runt, runt i cirklar men det var omöjligt att se vad det var. Med en blandning av fascination och äckel sänkte han sitt huvud än längre ner i hålet. Det gick fortfarande inte att se vad det var men han tyckte sig kunna urskilja en kropp och ett huvud. Han uppskattade den totala längden till fem kanske sex centimeter. Han stoppade ner handen i gyttjan och fångade upp varelsen, spolade av den under kranen. Sen fick han sitt livs chock. Han hade skitit ut en miniatyrkopia av sig själv!

Bengt satt på sin enda stol och stirrade på bordet framför sig där Lill-Bengt satt naken i Buddhaställning med armbågarna på sina knän, hakan i händerna och glodde tillbaka. Bengt kämpade febrilt med att försöka avgöra om han äntligen hade blivit galen eller om det bara var en dröm.
"Kan du prata?", harklade Bengt ur sig.
"Näe", svarade Lill-Bengt släpigt.
"Men jag fryser, kan du inte fixa nåt jag kan ta på mig?"
Bengt tog en sax och klippte bort ett stycke ur lakanet, gjorde tre små hål för huvud och armar och gav honom det. Medan han krängde på sig skynket samlade Bengt ihop sig och frågade:
"Vem är du? Och VAD är du?"
"Jag är din själ, broder!", flinade han till svar.

Fortsättning följer...

Av Stefan Persson 03 jul 2004 21:17