RUS: Tröst eller helvete?

Efter ha sett Strindbergs "Rus" förra vintern funderade jag en hel del över ämnet. Pjäsen handlar om framgångens flyktiga rus men kunde givetvis handlat om vilken slags rus som helst. Jag fastnade för ett citat i programbladet:

"Det finns många vägar till det extatiska medvetandet. Det kan vara erotik, religiositet eller kollektiva ritualer. En traditionell väg till berusning går via kemiska medel. Rus diskuteras vanligtvis i förnuftiga former med tyngdpunkt på dess skadeverkningar. Betydligt mindre vikt läggs vid rusets nytta och nödvändighet. Kan du tänka dig ett rusfritt samhälle? Och skulle du vilja leva där?"

Ur " Oro, en resa i det moderna självet"
av Finn Skårderud

Vill jag?
Vill du?
Törs vi?

Kan vi överhuvudtaget leva våra korta liv, som egentligen bara är en parantes i döden, utan någon form av bedövning eller förträngning? Allting är ju högst temporärt. Tråden mellan livet och döden så skör. Så tunn och ömtålig. Även innan vi får beskedet om en dödlig sjukdom, så vet vi att livet kan klippas av tvärt, helt utan förvarning. Ändå undviker vi den tanken tills vi står där med svart på vitt:
Din tid håller på att rinna ut.

Utan en sådan diagnos beter sig de flesta människor som om de skulle leva för evigt. Då menar jag inte alla de som hoppas på ett liv efter detta utan de som, planerar och bygger fast sig i det korta livet här på denna jord. Vi begraver oss i arbete och "viktiga" aktiviteter. Vi reser jorden runt på jakt efter den perfekta upplevelsen. Vi söker lycka och trygghet i döda prylar. Vi gömmer oss bakom Volvo, villa, familj och kanske till och med en liten vovve.

Hur hanterar vi egentligen den iskalla tomhet det innebär att hela tiden vara medvetna om vår dödlighet?

När vi kommer till stunden då vi inser att skillsmässan ifrån våra kära faktiskt inte ska ske i någon dunkel framtid utan att vi nästan är framme vid vägens slut, hur tacklar vi det? Vilket rus sträcker vi oss efter då? Vi som inte låter oss tröstas av möjligheten av ett andra möte någonstans efter döden.

Själv har jag alltid flytt in i alkoholdimman när verkligheten varit för svår att uthärda. Många medicinerar emot sin sorg och sin chock. På sikt är det ju igen lösning men jag säger helt ärligt som det är: Utan rusets vila hade jag varit död i dag. I vår moralpanik och i vår oro över missbruken som tycks gå allt längre ner i åldrarna glömmer vi rusets välsignade smärtlindring. Hade ruset inte givit oss så underbara känslor av lycka och frid så hade det inte funnits några missbrukare. Det är ju den positiva verkningen av allt rus som är det allra farligaste med droger. Det är därför människan använt olika former av berusande ämnen i alla kända historiska samhällen.

Att lära mig hantera ruset kontra smärtan har tagit mig många år. Jag vet ju hela tiden att jag kan ta några glas vin ifall det skulle kännas behövligt. Källaren är aldrig tom. Så modig blir jag nog aldrig. Att leva i ett samhälle utan rusets möjligheter? Kan vi det? Törs vi det?

Av Sunny Börjesson 29 jun 2004 11:22