sourze.se

Ett gulnat fotografi

En samtidsskildring.

Ni ser detta gamla gulnade fotografi och vad ser ni?
Människorna på bilden har liksom vi alla en historia. Jag fick lust att skriva dessa människors historia eftersom jag känner den. På sätt och vis blev det även min historia.

De båda äldre, mannen och kvinnan, är syskon. De kom ifrån det som Wilhelm Moberg kallat för de många stenarna och de stora barnkullarnas land i Småland och brodern är född 1892. Systern är fem år äldre. Deras föräldrar var en indelt rotesoldat och hans hustru vid namn KarlOskar och Krestina. Ja, jag vet. Moberg igen.

Detta var förmodligen vanliga namn i Småland vid den här tiden. Kunde man inte ge sina barn någonting annat så kunde de i alla fall få namn efter en kunglighet. Det var gratis. Krestina stavade just så... med e. Fast hon kunde inte skriva mer än sitt namn. Det var inte så vanligt att torparkvinnor kunde det då. Mannen på bilden hette Erik och hans syster Ida.

År 1899 ändrades deras liv drasiskt över natt. Fadern, som skulle delta i en uppvisning med Smålands Husarer för kung Oskar II hade otur. Mot reglerna bar han halvsulade stövlar. Det var så mycket annat som pengarna inte räckte till i det lilla torpet, där åtta barn delade det enda rummet med föräldrarna. Hade han fått sin vanliga häst hade kanske ingenting hänt, men den här dagen blev han tilldelad en ökänt svårriden häst, därför att han var en bra ryttare. Han sade redan då att "får jag den hästen så blir det min död" och så blev det.

Vid avkastningen fastnade den halvsulade stöveln i stigbygeln och ryttaren massakrerades av den skenande hästens hovar. De lade honom på en flakvagn och körde liket hem till torpet där änkan fick besked om att ta sina barn och flytta, för nu skulle det komma en ny rotesoldat. Lille Erik glömde aldrig den där dagen,då vagnen kom körande med sin skrämmande last. Ännu på sin ålderdom grät han när han skulle berätta om moderns förtvivlan, skrik och tårar.

Vad skulle hon och barnen ta sig till? Den äldsta flickan var redan 15 och piga sedan några år. Det blev äldste sonen, 14, som fick ta ansvar för sin mor och sina sex yngre syskon. Han blev moderns förmyndare, eftersom kvinnor inte var myndiga vid den här tiden och på hans 25 öre/dag 12 timmar/dag 6 dar/veckanskulle alla försörjas.

Han fick raskt in lille Erik och den ett år äldre brodern Gunnar som "flispojkar" på sågverket där han arbetade. De gick varannan dag i skolan under sammanlagt fyra år.
Pengarna för kon och grisen finansierade flytten till en etta i Mariannelund. Där tog Krestina emot inackorderingar i rummet och bodde i köket med sina barn. Den enda hjälp de fick ifrån sammhället var en bibel. "Till enkan". Att "enkan" inte var läskunnig tog ingen reda på. Jag har den i min ägo i dag.

Flickorna började tjäna piga, så också Ida, som var 12 fyllda. Det fick gå så gott det gick och några år senare dog Krestina av "ålderdomssvaghet". Hon var 50 fyllda.

Erik blev vad som kallades "elektrikerrallare" i Sverige,
det vill säga han blev elektriker och var med om att dra el över hela vårt land. Från Norrland till Skåne. Ett liv som på många sätt liknade sjömännens. Det var kanske därför som han gifte sig sent? Möjligen spelade hans alkoholism en viss roll. Hans stora kärlek vågade av den orsaken inte gifta sig med honom. Hon bröt förlovningen och reste som så många andra till Amerika. Hennes ring med namnet i, Lilly, bevarade Erik till sin död, väl gömd för hustrun.

Systern Ida hamnade i Norge eftet kriget. Det första. Till slut hamnade hon hos en änkling med tre små barn, som överlevt en torpdering och flera års exil bara för att komma hem och få veta att frun dött av hjärtslag när beskedet kom att båten sänkts. Detta var under 1:a världskriget, så det gick flera år innan det gick att få besked om att manskapen överlevt.

Till slut gifte Ida sig med änklingen och skaffade egen familj. Titta på dem där de står, storasyster och lillebror.

De är fångade i ögonblicket av en liten lådkamera, som ansågs mycket fin då. Den hade man bara råd att använda vid mycket högtidliga till fällen. Bröllop och begravningar. Man ser hur illa till mods mannen är i sina söndagskläder och kvinnan verkar mager och tärd. Det är 1945 och det andra världskriget är över. Syskonen har inte setts på många år, så detta är en stor händelse.

Den unge pojken på bilden, 21 år fyllda, är son till Ida, och ska få träffa sin svenska släkt för första gången sedan barndommen. Han är också uppklädd, lång och mager, hukar han lite inför kameran. Man kan se hans generade smil.
Han har varit internerad i tyskt arbetsläger, där kosten och den bristande hygienen spred tuberkelos. Sista krigsåret fick han tillbringa på sanatorium. Det är av sjukdom han blivit så mager. Flickan som han svärmade för dog på sanatoriet. Folk gjorde fortfarande det då.

Freden hade medfört att dolda ohyggligheter kommit fram i ljuset. Pojken hade en vän, som hette Herman. Denne var jude och försvann till Tyskland under kriget. Nu var han tillbaka och berättade om hur han överlevde Auswitzch som den ende ur en familj på 13 stycken. Han spelade i lägerorkestern medan den övriga familjen gasades till döds. Hans vackra syster Marie, som var sångerska och brukade sjunga i Böökeskogen under 17 maj hade han hört sjunga en sista gång på båten som fraktade de norska judarna över till Tyskland.

Senare skulle han komma att skriva en bok om sina upplevelser, som blir mycket rosad.

Hela Norge var fullt av skrämmande öden vid den här tiden.
Kvinnan Ida på bilden är verkligen mager. Hon har delat ut av sina matransoner till barnen under hela kriget, så nu ser hon ut lite som en mager kråka, när man granskar henne på bilden. Hennes styvson har varit till sjöss hela kriget, och gått i konvoj under engelskt flagg. Under fem år sov de i flytvästarna och bedövades med stora mängder alkohol, så nu har han kommit hem ifrån kriget i ett fasansfullt psykiskt skick, gravt alkoliserad.

30 år senare skulle han få en medalj av kungen, men nu hade han bara sin familj att söka hjälp hos.

Styvdottern hade redan dessförinnan tagit sitt liv, vilket var oerhört skamligt på den här tiden och inte fick nämnas högt, så den lilla magra kvinnan i svart hade haft en besvärlig tid bakom sig.

Pojken berättade senare för mig att hon fallit i gråt och snyftat, på mödrars vis, "Om det bara varit jag" när han fick sin TBC. Han står där och ler så försynt in i kameran. Han känner att detta är en stor dag för hans mamma. Mamma Ida håller ett litet barn på armen, som förundrad tittar in i kameran. Detta är ett litet barn som inte hör hemma här, hos de här människorna, men hon är där i alla fall. Pojken fick uppdraget att ta hand om henne, så att de äldre fick prata i fred. Något han klarade med glans.

Det är mannen Eriks barnlösa fru som prackat på dem ett fosterbarn och Erik har verkligen gjort allt för att hindra ungen att komma i huset, men som vanligt har han fått ge sig för hustrun som är psykiskt sjuk och blir hysterisk varje gång hon blir emotsagd. Han tycker inte om barn och kan aldrig förmå sig att röra vid henne, men systern som har tre egna barn håller henne på bilden.

Hon kan inte ens ana att flickan på hennes arm en dag ska föda hennes barnbarn, fast hon själv då kommer att vara borta sedan länge. Inte heller kan den unge mannen veta att han just bytt blöjor på sin blivande hustru. Han ser in i kameran och vi ser hans leende, fullt av lättnad nu när kriget är slut och sjukdomen bekämpad, full av framtidstro.
Aldrig mer krig säger man ute i Europa.

Pojken är förfarande en stilig man, fast han fyllt de 80.
Flickan är lite leden över att hon inte kände honom då, när han var ung. Hon minns inte det här mötet, men hittade bilden i mannen Eriks dödsbo på 70-talet.

Ja visst är det jag, Sunny, som tittar in i kameran på min framtida svärmors arm. Visst är livet fantastiskt i bland?


Om författaren

Författare:
Sunny Börjesson

Om artikeln

Publicerad: 22 jun 2004 14:34

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: