Första pris - en baby!

Vart är vi på väg?

Det var inte alls längesen vi kunde läsa om en amerikansk ung kvinna, eller barn skulle jag vilja säga, 16-åriga Jessica som var gravid och bestämt sig för att adoptera bort sitt ofödda barn. Det är väl inget nytt i sig, det framgick också att det var hennes föräldrar som pushade på och ansåg att det var en omöjlighet för henne att ta hand om sitt barn. Ej heller detta är speciellt iögonfallande. Men det som fick mig att tro att det hela var ett skämt, och sedermera fick mig att må illa, var att amerikanska ABC gör en dokusåpa av det - och hon ställer upp?!

Dokusåpan heter "Be my baby" och går ut på att 5 desperata par tävlar om att vinna Jessicas baby! Hur kan man utsätta, inte bara sig själv utan också det ännu ofödda barnet för en sån sak? Kan det vara annat är pengar som lockar? Hur resonerar ABC? Det är ju BARA en människa det handlar om. So what?! För att inte tala om de familjer som ställer upp och "tävlar" om sonen, som nu är född. Jessica jämför sig med Gud. som har beslutet i sina händer och paren lägger tilltron och hoppet till en osäker 16-årig flicka.
Jag blir mörkrädd. Ett av Jessicas villkor är att hon får behålla kontakten med sin son. Jag kan se det framför mig, när de sitter och tittar i fotoalbumet ifrån när han var nyfödd:
"Men titta här! Det här är de par som tävlade om att få vinna dig... och här sitter du i tv-rutan på adoptionsbyrån. Ser du det där lilla märket i hörnet av bilden? Det är ABC:s logga."
Det sista jag läst, är att den stackars flickan inte tagit beslutet fullt ut och skrivit på papperen. Men i mina ögon är skadan redan skedd. Bara tanken på att genomföra detta, ger mig gåshud. Sedan sitter hon där, med en tom mage och full plånbok... Vem vill göra en dokusåpa om det?

Hur tänker de? Jag menar, en ung kvinna i den situationen, hon ska inte ens behöva ta ett sånt beslut. Det är ett STORT beslut och som är bestående livet ut. Kan det vara ett sätt för henne och hennes föräldrar att rättfärdiga sin egen handling? Ett försök att dra uppmärksamheten ifrån sig själva och sitt eget samvete och lägga det utanför sin egen kontroll. Hur som helst, anser jag det vara VÄLDIGT magstarkt och oetiskt.

Jag har själv barn, men i det här fallet tror jag inte det spelar någon roll, det handlar om mänsklighet och respekt!
Vi talar om ett litet spädbarn som inte kan föra sin egen talan och just därför är det ännu viktigare. Ett nytt liv börjar.

Funderar på hur långt media kommer att dra detta. Ser en stegring allteftersom, gränserna tänjs mer och mer över till det groteska och osmakliga. Ribban höjs, inte bara bokstavligen utan också i tv-rutan. Det har blivit så att istället för att en dokumentär skildrar en händelse i verkligheten, ett autentiskt material, så SKAPAS nu istället själva händelsen, just för att den ska kunnas säljas i media som en sk dokusåpa. Och vi köper det! Är detta vad vi vill se?

Är våra "vardagliga" problem så jobbiga för oss att ta itu med att vi fascineras av det groteska, som ett slags försvar eller en flykt.
"Ja, hon har det verkligen värre ... det hon gör är verkligen hemskt, så skulle jag aldrig göra.."
Ens egna bekymmer och beslut ter sig banala i jämförelse.
För hur många tycker att denna unga kvinna gör rätt och ser upp till henne? Hur utsatt och påhoppad kommer hon inte att bli efter detta? Jag lägger ett stort ansvar på hennes föräldrar, om de nu kan kallas det, snarare känslokalla managers, som uppenbarligen driver på henne..

Har själv bollat med tanken att ta kontakt med t ex TV3 eller Kanal 5 och höra om de är intresserade av att skildra en långtidssjukskriven tvåbarnsmamma och hennes dagliga kamp för rätten till vård och ett värdigt liv. Hur stor är chansen att vi kommer att skriva kontrakt? Är nu som tur var inte ute efter något sånt, ville bara sätta det i kontrast till det jag nyss tagit upp.

Vad är poängen med en dokusåpa med det innehållet, förutom intäkter på bekostnad av människoliv. För det är precis vad det är. En kommersiell köttmarknad.

Av Åsa Welin 18 jun 2004 23:56